jag visste inte vad felet var.
eller så kanske jag ignorerade det.
förträngde det, och hjälpte andra med deras problem.
för det är så mycket lättare.
man blir inte lika inblandad
som när man måste visa sej svag inför de som man absolut inte vill göra det inför.
för att man är rädd för att bli kollad.
det är ju ganska konstigt eftersom att man redan är kollad till tusen.
medvetet eller omedvetet så finns kontrollen där.
och alla andra som bara trampar ner en hela tiden.
man orkar inte stå upp.
kan inte.
det finns ingenting att stödja sig emot.
man får stå och vingla på sidan av och titta på medans andra fördärvar ens liv utan att ens veta om det.
och man längtar bara hem.
och sen kommer man på.
det finns inget hem.
tryggheten är även där försvunnen.
och sen står man där med tomma händer och tomt huvud.
utan allt som betydde något på riktigt.
utan trygghet och helhet.
utan kärlek.