- sådär ja, sa den lille mannen och tog ett steg tillbaka. Han studerade länge sitt verk och log sedan nöjt. Han hade all rätt att vara stolt och belåten den här kvällen, i timmar hade han slitit med det där jävla repet som nu hängde i en grov träbalk i ladans tak.
Efter en stund slog mannen sig ner på den kalla marken.
Halsen började plötsligt svullna på honom.
-Andas lugnt, andas, andas, mumlade han för sig själv. Hjärtat bankade hårt i hans bröstkorg och en fruktansvärd smärta fyllde hans mellangärde. Hans huvud rörde sig fram och tillbaka och hans skräckfyllda blick letade efter något, vad var han inte medveten om.
Inte heller visste han varför han efter att ha legat ihopkrupen i fosterställning plötsligt började hoppa runt i den gamla byggnaden. Detta lindrade ju naturligtvis inte hans panikattack, det gjorde snarare den värre. Luften tog slut, han snubblade på en bräda och han föll ner på marken.
Han stönade och vred sig i grusen, sedan började han skratta högt. Han fann det väldigt roande att han alltid blev så skrämd och fick en sådan dödsångest vid en vanlig panikattack, samtidigt som han metodiskt och med ett obeskrivligt lugnt förberedde inför sin egen död. En stund senare somnade han.

Morgonen därpå lunkade han sakta in mot huset. Daggen i gräset kylde ner hans fötter. Den lille mannen tyckte om den där känslan, den påminde honom om när han som barn brukade springa omkring barfota på åkrarna i soluppgången och inte nog med att han själv blev lite lycklig av denna nostalgitripp genom det fuktiga gräset så var även hans fötter tacksamma över en välbehövlig tvätt.
Nu var han framme vid huset, han harklade sig och slöt ögonen. Pulsen var hög och luftrören tjocka. Mannen lyfte mödosamt upp det ena benet på det nedersta trappsteget. Den torra gamla handen kramade det vita räcket och med en hel del ansträngning tog han sig tillslut in i huset.
Han slet av sig jacka och slog sig sedan ner vid kökssoffan med ett stön.
Utanför fönstret satt ett par småfåglar och gluffsade i sig frön på fågelbordet som han hade byggt för en tid sedan. En tid då han åtminstonne hade ensamheten som sällskap, och då en gnutta livslust kom förbi någon gång ibland. Nu hade den gamle mannen ingenting, ingenting alls.
Han stod inte längre ut med att ägna dagarna åt att ligga i soffan och stirra in i väggen, eller stå i timmar med en alldeles tom blick med huvudet lutat mot fönstret. Nej, han blev uttråkad! Han behövde komma ut, hitta någon.
Finna lycka och släpa hem den där livsgnistan igen som övergett honom för så länge sedan. Detta var dock inte möjligt, för trots att den lille farbron var socialt begåvad och faktiskt inte alls så illa pissad som han själv tyckte, så var det mycket besvärligt att ta sig ut bland folk.
Ibland gick det hyffsat, vissa dagar alldeles lysande och då kunde han dansa runt hemma i stugan i timtals, men alltför ofta hände något som gjorde honom djupt nedstämd. Han var en känslig filur, som lät små obetydliga ting gnaga sönder honom och nedlåtande tankar om sig själv hålla honom vaken om nätterna. Eftersom han somnade ångestfylld sov han också väldigt oroligt och hade ständigt plågsamma mardrömmar.
Hur som helst, han hade bestämt sig för att inte ta några risker, alltså valde han att isolera sig och roade sig med att förbereda sig inför det perfekta självmordet. Han skulle lyckas den här gången. Han skulle våga.
Nu satt han där i sin kökssoffa av ek på en dyna klädd i ett grönrutigt tyg. Den var gammal, sliten och hård. Inget vidare för hans ännu risigare kropp med andra ord. Den var dock ganska tillfredställande för hans själ som njöt varje gång kroppen avlastade den en smula, smärtorna var plågsamt tunga att bära på och hans själ var sårad och svag.
En burk stod alldeles ensam på bordet, men den var långt ifrån försummad.
Varje kväll, med undantag av de dagar han(trots sin smärttålighet) inte stod ut och var tvungen att stoppa i sig en eller ett par av de tabletter han fått utskrivna, så la han ner en dos i den lilla glasburken.
Denna kväll var plågorna nära att stiga över hans smärttröskel. Han fingrade otåligt på burken, skruvade av och på locket, pressade ihop händerna runt den så hårt att huden vitnade.
Tillslut stod han inte ut, handen flög snabbt och okontrollerat upp mot det vita plastlocket, det kastades iväg ner på golvet, burken föll omkull och rullade fram och tillbaka på bordet. Den lille mannen stirrade på pillrena som låg utspridda på köksbordet. Han kastade sig över dem och samlade snabbt ihop dem i en hög framför sig.
Nu blev han rädd. Han kunde inte tappa kontrollen nu. Han var inte redo. Inte nog förberedd. Nervöst drog mannen bak fingrarna längs hårstrårna på hans ganska kala huvud, sedan sjönk han ner på golvet.
Han lutade huvudet bakåt mot soffan han just suttit på. Andningen blev allt häftigare, händerna började slå mot hans huvud, och naglarna rev sedan sönder hans smalben.
Han drog upp benen mot hakan, la armarna om dem och blundade. Sådär satt den gamle mannen en stund innan han kravlade sig upp på soffan igen. Han drog i ryggstödet för att komma upp i sittande ställning.
- Lugnet efter stormen, skrockade mannen för sig själv.
Burken, som för länge sedan stannat upp, och tabletterna som kommit ur den liknade honom vid lemlästade soldater på ett fält. Så oskylda, så skyldiga. De låg där, med stelnande kroppar, tomma blickar. Kläderna var delvis dränkta i blod. De såg så oskulldsfulla ut där de låg, de var goda män som bara sov.
Omvärlden kunde slumra med dem, och välja att blunda när de passerade barnen och kvinnornas blod. Inte möta deras blickar. Männen var ju inte mördare och våldtäcksmän. De var sovande barn som inte fick väckas. De som lemlästats av dem skulle lämnas åt sitt öde, straffas för andras synd. Begravas levande och våldtas av hopplösheten.
Pillrena och samhället var legosoldater och den lille mannen var deras tortyroffer, vars blod och stolthet forsade ner längs de nakna benen. Det var så han såg det nu.
Men trots att de höll på att förstöra honom, och inom några dagar skulle förgöra honom, tog mannen omsorgsfullt burken i vänster näve och la långsamt tillbaka varenda celexakrigare i den. Han gick ner på knä och kysste sin mördares fötter. Den natten sov han hängandes över köksbordet.

Bussen kom farandes längs den lilla landsvägen, som var omringad av de djupa smålandsskogarna.
Mannen hade ingen koll på busstiderna och hade därför stått och trampat vid asfalten i minst en halvtimme. Flera gånger hade torgskräcken dragit honom i tröjarmen, men han hade lyckats övertala sig själv om att stå kvar. Kanske skulle en tur in till stan hjälpa. Pulsen började rusa så fort han fick synd på bussen. Han sänkte blicken, tog ett djupt andetag och tog sedan ett kliv framåt mot bussen som saktade in, och stannade framför honom.
- Hejhej!, han log glatt när han steg på, betalade och satte sig på sätet bakom chauffören.