Sov sov SOV!!! De här idiotiskt dumma tankarna lämnar mig inte ifred! De hindrar mig från att tänka klart! Varför kan ingenting vara som det ska vara?Min största trygghet tvingas byta jobb. Jag hatar människor som bestämmer och jag hatar lagar och regler som bidrar till omplaceringar! Kunde de inte ha kvar Lena hos mig åtminstonde. Hon är all trygghet just nu. Det blir svart när jag blundar. Försöker blunda bort verkligheten som den är, för att slippa se den ångest som den medför. Varför finns det så många känslor? De flesta av dem hör inte ens hemma här. SNÄLLA LÅT MIG VARA IFRED!!! En stark känsla av rädsla kryper tätt intill och lägger sig strax under huden. Ångesten gör rädslan sällskap och plötsligt har en mängd kaosliknande känslor trängt sig in i mitt blodomlopp. Saker ser annorlunda ut när man öppnar ögonen. Lenore, andas. Andas LUGNT! Vad är det Lena brukar säga...? In genom näsan, ut genom munnen, sakta...

Kanske handlar det om att behärska sig. Jag har lovat att försöka låta bli någon ssom under nästan sex år varit min trygghet. Aldrig trodde väl jag att jag skulle bli så fast i något som liknar ett beroende. Som ÄR ett beroende. Försöker tala mig själv till sans. Det går inte. Jag kan inte. Varför vill jag så gärna? Vill, vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte. Vill.

Taket får lustiga mönster om man tittar tillräckligt länge och om man andas tillräckligt snabbt. Ofrivilligt. Det är inte säkert att Lena måste sluta. Men nu får jag skärpa mig! Vem försöker jag lura egentligen?

Det går inte längre att hålla sig ifrån det som jag egentligen inte vill göra. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill. Men jag har lovat att låta bli. Just nu skiter jag i vad jag har lovat. Jag vill! Det handlar om tillflykt. Inga tankar på konsekvenser. Inga tankar på någonting annat än illusionen av trygghet som det olovliga skapar.

-Jag som trodde att jag hade lyckats sluta skriva rakbladspoesi med hjärtats färg.