Augusti är varm och sammetsmörk
när jag vandrar från stugan till
det lilla utedasset.
Stigen slingrar sig
hemlighetsfullt i natten.
Ett vänligt mörker omsluter mig. Tryggt.
Det fuktiga, höga gräset klistrar sig
runt mina bara ben.
Fullmånen glittrar i havet mellan
resliga trädstammar.
Stannar upp en stund.
Mina bestyr kan vänta.
Det här är en stund att ta vara på.
Ett värmande minne en vinterkväll när
vinden viner och kylan vill
leta sig in i min stuga.
Mer än så här vill jag inte.
Just här, just nu får tiden gärna stanna.
Och jag ska stå här, i augustinatten.
I Evighet.