Jag ville få slut på de ständiga grälen

som blossade upp mellan kroppen och själen

av samma förbannade orsak var dag

när anden var villig men kroppen var svag.

 

"Kom loss nu, din fettklump", sa själen verserat

till kroppen, som svarade rätt indignerat:

"Min fysiska styrka har form av en trappa,

från det axiomet förmår jag ej schappa.



I min fas av livet går trappstegen ner

eller rakt upp i skyn och blir helt perifer

och för oss till rymden. Då blir det farväl

för såväl lekamen som dig, gamle själ!"



Men själen blott fnissade, trygg i förvissningen

att kroppens påstående var rena gissningen.

"Att själen är evig och värdig all dyrkan

predikas ju ständigt av den kristna kyrkan!"

 

Det där, tyckte kroppen , det var sista droppen

och gav själen snabbt en sittopp mitt i knoppen

På så sätt fick denne ett passande skäl

att med en ripost hålla liv i det gräl



som ju var min ursäkt att skriva det här.

Tänk, stundom är tillvaron blott en chimär!