Fukten sipprede långsamt in genom den
solida graniten ovanför, genom väggarna
stenhuggaren med overklig nit gröpt ur


Stenen till kistan hade man utsett
redan långt innan gossen var född

först slet man i skift dag som natt med
att släpa den väldiga kolossen de många
dagarnas färd till höjden den skulle stå

väl där hölls en tystlåten ceremoni
under midmånens tretton stunder

sedan mejslades ur klippblocket fram
en perfekt rektanggulär, urgröpt som ett
jättelikt kärl att evigt något förborga

gossen blev med tiden gammal nog att
under konungs mantel ära sitt ödes ve

oraklets röst hade vaggat honom till
sömns, vårdat hans liv och nu smorde
hon banesår hummande på en hymn

förseglingen av monumentet tog
många nätter innan allt var klart

nu stod han där med svärd i hand, rustad
som en gud i utsökt brons med spjutet vid
sidan att evigt vaka från sin tysta post

förseglingens tunga besvärjelse
vävdes av Megalitierns eviga tid


Natten föll sval över oss där jag satt intill
hans urtida vakt, djupt försjunken i en stor
dröm kring en tid om vilken man intet vet