Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svart mantel

Jag vill att du ska stanna, ta av dig jackan kryp ner hos mig, jag har alltid en tom plats åt dig vid min sida. Det spelar ingen roll var du tänkt gå, även om det är den andra kvinnan så finns jag här väntande.

Jag vill att du ska gå! Jag har väntat och väntat, det är över nu, jag vill aldrig mer se dig, gå till den andra kvinnan, jag gråter inte, inte en tår till ta din svarta mantel och gå, den har svept över mitt liv för länge nu.

Jag har älskat dig, hatat dig, hatat dig så mycket att jag funnit att jag älskat dig. Jag kan inte låta dig gå, kom närmre, jag älskar dina kyssar, kyss mig vid ryggens slut. Nu håll om mig, lämna mig aldrig,

Snälla kom inte närmare, din mantel kommer närmare, du gör mig olycklig, all min kärlek har vänts till hat. Jag hatar dina kyssar de är som morfin, jag domnar bort sakta, sakta, sluta, gå istället. Du börjar bli röd där jag slår dig, du har rivmärken över din rygg. Mina händer slutar slå, det är morfinet.

Jag älskar att se dig i morgonljuset, dina läppar är så underbara då, jag leker med att andas tillsammans med dig, det känns som om vi är ett då. Du vaknar dina härliga blå ögon tittar på mig, eller? Du reser dig upp tar på dig en jacka, eller? Det är en svart mantel, du tittar inte på mig du bara går. Jag finner mig själv hysterisk jag drar i dig, skriker slår dig, du börjar bli röd där jag slår dig, du har rivmärken över din rygg, mina händer slutar slå av trötthet, du stänger dörren efter dig. "förlåt"

I morgonljuset ser jag din svarta mantel tydligt, fast i ljuset är den faktiskt grå, den ligger inte över mig, den ligger över dig. Du vaknar och tittar på mig du sträcker en arm efter mig, jag reser mig upp. Jag ler mot dig samtidigt som jag klär på mig, du är så trög det har du alltid varit, du tror jag älskar dig, du skyndar dig upp från sängen och tror att du ska lyfta upp mig i luften, jag skrattar och virrar på huvudet " förlåt" jag går ut genom dörren, slänger igen den efter mig. Utanför dörren försvinner mitt leende, jag trillar ihopa på golvet, jävla skit hur klipper man av en svart mantel, tårar väller upp.

Jag sitter på min balkong, det blåser lite, jag drar en filt på mig, jag tänder en cigarett, jag vet inte vem jag är eller vad som hänt, det enda jag vet är att jag vill ha dig tillbaka. "nej det vill du inte" Jag vill kyssa dig, hålla om dig, jag vill att allt ska vara bra, " Det har aldrig varit bra, han sårade oss från första början, minns du inte?" Jag minns men han älskar oss, det tänker du inte på? du vill bara såra oss när du säger så. Det svarta jag kysser mig på kinden och drar upp mig från stolen, filten faller när från stolen till marken. Jag försöker slita mig loss från mitt svarta jag, men hon lägger sina händer mot mina kinder och jag blir förstenad. " Det är över nu, han kommer inte såra oss mer, det vet du också" Genom hennes händer får jag en bild, och jag skriker, jag springer in mot stora rummet och finner min älskade i en blod pöl på golvet. Jag skriker och skriker, slänger mig över honom kysser han överallt. Vad har jag gjort? Mitt svarta jag omfamnar mig, kysser mig på halsen. " Det är bra nu, det var det enda sätter att klippa den svarta manteln" Jag vänder mig om och mitt svarta jag är borta.




Fri vers av Kajsa_lisa
Läst 327 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-08-28 14:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Kajsa_lisa