Åh, jag kände det tätt intill mig, känslan var sugande intensiv. Det jag åtrådde, det fanns så smärtsamt nära, innan den där sekunden kom, då ödet löstes upp och dunstade ut i rymden. Hög vill bli högre, världen vänds upp och ner och himlen, den slutar existera. Hon undrar vad hon nu skall leta efter, nu när hennes drömmar slukas av intigheten. Och jag som precis hade börjat tro igen, tro att ödet ville mig väl, men jag kände inte längre rödhakens sång spelande på mina känseltrådar.



Hon ger människor utrymme att ta initiativ, låter dem växa. Och visst expanderar dem. Bortom all kontroll. Så det är sannerligen blott en dröm, en dröm som hon vill skall målas med pastellnyanser i olja, eller möjligen ristas in i barken på någon av de almar som hänger med sina armar ner i floden. Detta för att budskapet sedan skall tydas långsamt, om och om igen, av de som fängslas av vår saga. Hon längtar själv efter att få samma chanser, som de tindrande stunder hon så naivt skänker andra.



Någon sa, att jag älskade för intensivt, att jag sträckte mig för långt, in i andras sinnen och passerade ömtåliga gränser. Själv tycker hon inte att hon kan. Och hon anar att många är tveksamma i sitt inre, undrar ofta vilka signaler hon ska tro på; för vi kan höra samma musik, men urskiljer ändå olika toner. Snälla du, säg bara inte samma sak, det jag behöver stå ut med att lyssna till så ofta, att jag är vilse.



Och när det gäller mina egna initiativ, kan det blott vara som det är, för något har knutit ett rep kring mina vrister, insikten hindrar mina impulser, för jag vet att jag faller om jag försöker ta ett steg, gå någon annanstans. Men hon har aldrig givit dem rätten att såra hennes känslor, de når inte längst in. Och hur kan det påstås att vi människor ej ser varandra, ej närmar oss varandra. Hon håller ej med, för vi klöser och smeker om vartannat, vi kryper in i varandras öppna sår och där gömmer vi oss, kanske tills de läker. Och vi öppnar ögonen på vid gavel och suger i oss av varandras ljus, ser vår egen inre sanning och vi njuter av varandra. Kan ändå inte göra mer nu, för du blundar. Kommer dock fortsätta att önska, önska att du fick uppleva skimret av min värld, lyssna till dessa inre vibrationer, för jag ville njuta mer av dig.



Det var aldrig meningen egentligen, det uppenbara tycks ständigt passera henne, likt dofter i en vindpust som når fram, för att sedan vara borta och kittla någon annans sinnen. Hon resignerar inför sin maktlöshet, har lärt sig nu, nu när hon vet hur man tillåter tårar berätta om de inre sagorna. Om vad som berördes. Förlåt, för det finns ingenting mer jag kan säga, för att du skall vilja se mig som då, vet inte om jag bör dra mer i ödets trådar. Vill dock inte ha tillbaka något utav allt jag gav, nej, nu vill jag blott skapa någonting nytt.