Du tror så mycket, vet så förbannat lite att jag trasas sönder av dina meningslösa argument. Du tror så enfaldigt och resonerar så mångfaldigt att mitt inre snart faller sönder av de ord som meningslöst sprutar ut ur din mun.

Hur ska jag kunna värja mig, när det meningslösa används som motargument för varje påhittad konflikt?...Inget existerar på riktigt..Allt är ett skådespel, där poängen beräknas efter snygga kommentarer.

Hur ska jag kunna förmå mitt sinne, att inse det lilla faktum, att våra meningsskiljaktigheter borde ha ett fundament...Du står där hytter med nävarna...kallar mig för idiot...Och du borde aldrig ha särat på benen för min skull....Nu ska jag stå där skyldig för något uppdiktat i ditt omedvetna inre...Den självuppfyllande profetian har plötsligt blivit rikets lagbok...Och du följer den blint..nitiskt...Och subjektivt.

Dina vokabulär domare ger dig full pott, du vinner, du tar emot priset, du hånler rakt in i min förnedring. Du fortsätter sparka, till det längre inte finns något att sparka på som inte längre är färgat rött.

Men jag kommer att resa på mig, jag kommer att stänga dörren...Jag kommer att springa rakt ut i frihetet, och inse att mina tankar också har ett värde. Jag kommer låta dig placeras i bokhyllan, bland historieböckerna, och dessa kommer att bli neddammade av glömska.

Och du står nog fortfarande på samma piedestal, jag lämnade dig på, du gormar, du skriker, du förmanar och hytter. Du följer dina ord...Blint, nitiskt och subjektivt.

Och jag ler lyckligt!