säsongsångest
när hösten kommer blir världen blå
och grön och röd och orange och gul
och vit
kameran skakar och linsen är ofokuserad och panoramabilden är regnfläckig
det är suddigt
och allting går snabbt
men ändå långsamt
det är en vinjett och alla är glada och vi sjunger med
men det gör så ont
allting luktar så sött som vatten
och te, men jag dricker inte te
för te är vatten fast varmt
(då kan man lika gärna koka regn)
jag faller från taken som håller upp himlen, den är gråspräcklig och luften är frisk
min halsduk är fyra timmar lång
kinderna är rosiga
och vi matchar
vi värker så väldigt för allting är så stort
som stora fötter i små små skor
staden är för liten och våra själar får aldrig rum
men vi bor vid havet
men bor havet i oss?
allting smakar så bittert, som snö
precis innan den faller,
men inte innan den smälter
för när den smälter så smälter vi med
i takt i otakt och i polkatakt
det har jag alltid sagt,
att när fåglarna vänder hem
där ska man bo
där hjärtat får ro
i fina rum med ljusa möbler och stora fönster
höga tak att sträcka sig mot
fina trägolv som är slitna och som strumporna fastnar i
lite vimmelkantiga men aldrig fyrkantiga,
sexkantiga
men samtidigt i symmetri, en symfoni av själens alla vrår
sådana som bara ens själsfrände når
ett öppet landskap och ett glas kall oboy
en grå himmel
och en höstsjäl
(säsongsångest är bara brist på D-vitamin,
om sanningen ska fram)