jag tror jag varit svartvit i över ett år,
och alla ledljus glider förbi
i ögonvrån
rusar i motsatt riktning utan mål
letar fokus och skärpedjup
utmed alla händelser
år nollsju tror jag att jag våldtog
hela mitt nervsystem
för tillslut blev varje kyss livshotande
och jag luktar på nytvättade sängkläder
men hittar ändå hårda minnen

dock sitter det fortfarande stjärndamm
över hela min hud
efter alla glädjeämnen
som hittat mig på vägen
och inuti mig skriker livslusten
men jag vet inte hur
man egentligen släpper den lös
så istället leker jag poet med blyerts
på snövita papper
och låter era akustiska gitarrer
göra mitt inre till musik

mitt ibland alla raketer
avger jag löften
om ett bättre jag
kysser kullerstenen adjö
och lovar att aldrig hamna på botten igen
letar efter en hand att hålla
för symbolikens skull
ber skyddsljusen att hitta mig
innan jag glömmer varje känsla
och hoppas att
nollåtta blir ett bättre år

jag har hellre tremiljarder mål
än springer utan andledning