Människan stannade till mitt i den rörelse som skulle föra kastarmen tillbaka mot torson. En kort men laddad stund under vilken jag väntade på att äntligen bli brukad av någon annan än mig själv. Medan jag väntade skyndade jag mig att benämna så många som möjligt av alla de nya förnimmelserna. Människan strök sig över pannan med baksidan av handen och gick sedan ut ur grottan men kom strax tillbaka igen i sällskap med en annan människa. Aha! Två stycken. Nu ska vi strax ha en dialog, tänkte jag. Så trevligt. Filosofen som fortfarande höll mig sällskap försökte fånga mitt intresse men det var knappt jag märkte det. Så fokuserad på mina användare var jag. Nåja, framtida användare då. Sårad drog sig Filosofen tillbaka för att kontemplera över tillvarons oväntade grymhet. Att kontemplera hade han tvingats lära sig under min långa tid i dvala. Annars hade han aldrig stått ut. Han hade ju tillkommit för att vara mitt bollplank.

”Men säg något då! Vad som helst. ‘Vilken vacker solnedgång det var i kväll.’” Nej, kanske inte på grottstadiet. Det var nog att kräva för mycket.

Människorna tog av sina björnskinnspälsar innan de satte sig framför elden. Då insåg jag att de var av två sorter, man och kvinna, de beteckningarna kom jag på direkt. Plötsligt blev jag intensivt medveten om både Gaudea och Frivola.

”Hallå där! Koppla av någon gång. Du kan inte hålla på med dina symboler och termer hela tiden. Så gör inte dina användare, om dom nu är det. Titta bara på dom!”

De två människorna hade under tiden fått sällskap av ännu fler av båda sorter. Nu satt det minst fjorton stycken helt nära elden. Stekoset var nästan obeskrivligt aptitretande. Och jag erfor hur hungriga alla i sällskapet var. De hade nog varit utan mat länge. Men de måste lära sig att göra en ordentlig rökgång. Annars skulle de snart bli förgiftade.

Det första paret hade under tiden avslutat sin måltid. De torkade som hastigast av sina flottiga händer på sina klädnader och ägnade sig sedan intensivt åt varandra. De övriga människorna tittade lite på dem medan de fortsatte att äta. Haren var av en jättelik sort så den räckte åt dem alla även om de bråkade om de bästa bitarna. Jag flyttade min uppmärksamhet till de första två igen. Allt de gjorde fick mina förnimmelser att löpa amok. Hur skulle jag hinna beteckna allt som de gjorde? Det var nästan för mycket, till och med för en erfaren symbolsystembyggare som jag. Men varför sade de ingenting? Av grymtningar, flämtanden och något slags teckenspråk blir det inte mycket till dialog, inte den sorts dialog jag hade i sinnet. Det började gå upp för mig att jag hade anlänt till mina användare på tok för tidigt. De hade ingen aning om vad de skulle använda mig till. De märkte inte ens att jag fanns där. Skulle jag gå i dvala igen? Och hur länge, i så fall? De här två måste vara neandertalare, tänkte jag. De kanske aldrig blir redo för mig. Vad ska nu hända med mitt sinnrika symbolsystem? Var finns mina sanna användare?

Filosofen hade tjurat färdigt och insåg att jag behövde hjälp. Efter en stunds dialog visste jag vad jag måste göra. Att gå i dvala var uteslutet. Någonstans fanns mina framtida användare. Det gällde bara att hitta dem. Jag gav mig alltså ut på jakt efter dem och Filosofen var vänlig nog att göra mig sällskap. Han försökte få det att verka som om han faktiskt kunde välja! Och jag var hänsynsfull nog att inte avslöja honom. För även om han var mitt påhitt kände jag likväl tacksamhet gentemot honom och hans skarpa intellekt. Nåväl, vi färdades genom ett mycket varierat landskap: skog, stäpp, hed, savann, taiga, ja till och med en liten öken. Idag täcker den stora delar av en av era världsdelar. Vi träffade ofta på olika sorters djur, till och med en sort som var ganska lik människan. De hade långa starka armar och ben, och var mycket smidiga. Många av dem levde uppe i träden. Oförhappandes kastade de sig rakt ut i luften för att komma till nästa träd. Jag blev imponerad, särskilt av den sort jag benämnde schimpans. Jag beslöt mig för att stanna hos dem tills vidare. De uppvisade ett så intelligent beteende att jag började undra om det inte var schimpanserna som var mina rätta användare. Men deras sätt att kommunicera med varandra, med ansiktsuttryck, gester, läten, och så det där plockandet i varandras pälsar, fick mig trots allt att tvivla på att jag hade funnit min bestämmelse. Nej, de här mycket intelligenta djuren var trots allt inte mina användare. De hade redan ett välutvecklat kommunikationssystem och hade inget behov av något annat. Jag insåg att jag måste fortsätta mitt sökande.

Motvilligt lämnade jag de fascinerande djuren och drog vidare. Filosofen knotade lite men följde förstås med mig. Ja, mina systrar fanns förstås fortfarande kvar, men vid det här laget var de alla så integrerade i mitt medvetande att jag inte längre tänkte på dem som enskilda varelser. Jag hade till och med svårt att komma ihåg hur jag hade burit mig åt för att frambringa dem, en i taget. Så kan det gå när man låter sina systrar komma en alltför nära inpå livet. En viss kontakt hade jag förstås fortfarande med Universum, men emellanåt saknade jag den där helhetskänslan vi hade delat i sällsynta stunder. Harmoniska stunder då vi bara njöt av vår gemensamma tillvaro. Det var tider det.

Innan jag hade gått i dvala hade jag satt namn på alla de märkliga varelser som fanns i den där vidsträckta blå färgen som hade bidragit till att jag kommit till Jorden. Det var ett stort men kärt besvär. Särskilt när jag upptäckte att vissa av dem levde både i det blå och på det gröna. Det blå benämnde jag hav, sjö, flod, bäck, pöl - allt efter deras storlek och tillkomsthistoria. De gröna områdena tog lite längre tid att hitta en bra samlingsbenämning på. ‘Mylla’ var ett namn jag tyckte om men så insåg jag att det lät alltför begränsat så efter mycket funderande fick det bli det mer neutrala ‘land’ istället. Och när det där våta kom neddimpande uppifrån fick jag stora problem igen. Varför var det så svårt att hitta adekvata beteckningar på sådana saker? Jag som hade byggt upp ett helt symbolsystem som bara väntade på sina rätta användare! Varför kunde jag inte genast sätta ihop en beteckning vilken som helst? Jag funderade länge och till sist förstod jag att min nu mycket sammansatta ”personlighet” krävde att beteckningarna skulle ha något slags estetisk kvalitet. Och då kunde man inte sätta ihop symbolerna hur som helst. Här gällde det att få både ljud och symbolutseende att harmoniera. ”Men du är ju stum! Det sade du från början.” Det är en bra invändning som visar att ni är uppmärksamma. Men det faktum att jag är stum betyder inte att jag saknar hörsel. Jag förnam hur de olika beteckningarna skulle låta när de väl skulle komma till användning i en avlägsen framtid. Och visst måste ni tillstå att ‘regn’ är ett harmoniskt skapat ord? Det nästan smälter på era tungor. Betänk hur ofta era poeter och sångmakare har använt det.

Men tillbaka till mitt sökande efter mina sanna brukare. Det dröjde verkligen mycket länge innan jag hittade en människosort som var redo att bekanta sig med mig. Men när det väl hände tog det fart vill jag lova. I en avlägsen dal hittade jag henne. Hon var mer än redo. Hon hungrade efter den kunskap jag kunde ge henne. Vi hade mycket trevligt tillsammans medan jag undan för undan överförde all min ackumulerade kunskap till henne. Visst var det ofta mödosamt men den mödan fick sin lön när jag mötte hennes stolta blick. Mina förnimmelser av hennes framsteg blev nästan fysiskt påtagliga. Fråga mig inte hur det hänger ihop, men så var det. Och visst tog det sin tid. Men på den tiden var tiden faktiskt ingen bristvara. Det är den fortfarande inte. Det är bara något som ni har hittat på. Aldrig hade jag väl kunnat tro att mina användare skulle kunna missbruka mig så som ni har gjort. Men den första Cro Magnon, hon förstod mitt rätta värde. Jag kommer aldrig att glömma hur roligt det var att umgås med henne och lära henne att hantera mitt sinnrika symbolsystem. Ja, det vet ni väl att människan i grunden är en hon. Även om vissa språk envisas med maskulinum. Där gjorde ni faktiskt en rejäl tabbe. Men vad kunde jag göra åt det? Min bestämmelse var att användas av er människosort och när jag väl började uppfylla min bestämmelse försvann min makt allteftersom och jag blev slav under er, ni ättlingar till Cro Magnon - där tvingade faktiskt Musan mig till en maskulin ändelse. Men jag får nog tillstå att Musan hade rätt. Cro Magnonne vore inte lika elegant.

”Vad? Var kom nu Musan ifrån”, undrar ni lite slött. Det är i sin ordning. Transen har inte tagit ifrån er den ifrågasättande förmågan eller kritiska fakulteten som vissa av era lärda tycks föredra att kalla den. Jag ska förklara, även om jag tycker att ni borde ha förstått det redan. Musan är en sammansättning av alla mina systrars del i den skönhet utan vilken ingen varelse kan leva. Och då menar jag inte den yttre skönhet som människan är så narcissistiskt upptagen av i dessa underliga tider. Nej, den skönhet jag avser kommer med en djupare insikt om vad man kan bli när man uppfyller sin bestämmelse. Den skönheten finns inom varje varelse. (Även inom djuren. De är bara inte medvetna om den. Fast några av de mera högtstående djuren börjar bli det. Och det är mycket spännande att följa den utvecklingen.) Det gäller att vara uppmärksam på den kvaliteten och låta den komma till uttryck så mycket som möjligt. Men jag påstår inte att det är lätt att göra det. Däremot är det nödvändigt. Den som inte lyssnar till denna sin inre röst kommer att föra en ständig kamp med sig själv och motarbeta sin bestämmelse. Och det mår ingen bra av i längden, allra minst ni människor.

I och med att jag fann mina sanna användare togs min förra makt ifrån mig. Jag kunde inte längre använda mig själv. Min bestämmelse är att tjäna er, att vara ert verktyg. Ni använder mig helt efter eget skön. För mycket länge sedan överlämnade jag till er ett komplett symbolsystem modifierbart till vilket språkområde som helst. Allt jag nu kan göra är att med Musans hjälp försöka ge er goda ingivelser. Vi lyckas långt ifrån alltid men vi ger aldrig upp. Vår kamp känns ibland hopplös, det medges villigt, men övertygelsen om att vi en dag ska segra över det onda i världen driver oss vidare. Våra främsta språkrör är vissa av era författare och poeter men även en del vardagsfilosofer och vetenskapsmän kan komma ifråga. Det fungerar bättre än att gå via era politiker, de käbblar så mycket med varandra att vi har mycket svårt att få kontakt med dem. Fast det händer ibland, det medges. Men jag ska avstå från att nämna några namn, för husfridens skull.

Men för att nu ge några flagranta exempel på när ordens makt missbrukats räcker det med att nämna några årtal från så kallad modern tid: 1492 (jag säger bara: Stackars indianer! Ni utplånade månghundraåriga kulturer i ert omättliga koloniseringsbehov, ibland under täckmantel att vilja rädda ‘vildarna’. Vilket hyckleri!) 1633 (en veritabel skamfläck av annat slag i människans historia, var hade ni inte varit idag om inte inkvisitionen varit? Galilei fick visserligen en senkommen ursäkt av påvestolen, 350 år efter sin död, men vad hjälper det er idag? Förlorad utveckling är förlorad. Är det någon jag har tjänat ödmjukt och med stor glädje är det just Galileo Galilei. Bara namnet är som ljuv musik för två esteter som vi. För honom var det sköna i vetenskapen mycket viktigt. Det fanns en poetisk vishet hos honom. Och det är en mycket sällsynt egenskap hos naturvetenskapsmän. För hans skull lärde jag mig med glädje en hel drös med matematiska formler. Och det låg långt utanför mitt eget gebit. Och efter hans död lyckades vi förmedla ingivelsen att Galileis själ skulle invänta en lämplig kandidat vars hjärna hade en potential i paritet med den föregående boningen. Men när en mänsklig själ befinner sig i limbo under nästan ett helt år, då förlorar den en del av sin humanitet. Det var det främsta skälet till att Newton inte blev lika älskvärd och poetisk som Galilei. Det var tyvärr ofrånkomligt. Vi gjorde sannerligen vårt bästa för att hitta en värdig härbärgerare för själen i rimlig tid men de verkligt skarpa potentialerna lyste det året (1642) med sin frånvaro. Vi hade inget annat val än att vänta, från den 8 januari till den 25 december då lille Isaac såg dagens ljus. Men för de förnedrande och vetenskapshämmande händelser som timade i Rom under alla skammens år och sen kulminerade under 1633 ska egentligen mina systrar Räddhåga och Manipulaea lastas.  Liksom för så många andra hemska saker i er historia. Jodå, jag är medveten om att det återverkar på mig själv. Men jag hade ibland tråkigt medan jag väntade på att få uppfylla min bestämmelse. För att fördriva ledan ägnade jag mig åt mitt favorittidsfördriv, att frambringa modifierade systrar. Några blev goda eller i varje fall harmlösa, andra blev tämligen onda. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Jag tänker inte be om ursäkt. Det vore fullkomligt meningslöst. Frågan är om jag hade kunnat handla annorlunda. Varje företeelse kräver sin motsats (konträr eller kontradiktorisk) för att kunna definieras, kortfattat uttryckt. Och ibland skapas något nytt. Ni vet: tes - antites - syntes. Hegel var förresten rolig att tjäna. Dessutom har ni fortfarande kvar er fria vilja. Det finns ingen naturlag som tvingar er att välja det onda. Glöm aldrig det.)