Garnsviken, vojmån, strömmar in mot min knähöjd.
Buteljerar dess solgitter.
Dricker försiktigt när bleka skyar målar gråskalor i alla väderstreck.
Återvänder till tiden då golvuret stannade.
Lindrande förnimmelser bakom slutna ögonlock spricker skyarna upp.
Blå flytande.
Min bön lyder.
”Låt reserverna räcka.
Lämna mig inte torrlagd.
En famn solregn, och jag lovar att aldrig bölja mer.”