Ord är så precisa, inte alltid rättvisa.
Därför är bilder så bra
man ser vad man ser, handen målar det den ska.
Det kommer från hjärtat, rinner genom ryggraden ut genom armarna och ut genom handen genom penseln som berättar en historia för den vita duken som är alldeles ovetandes-
En vit yta blir berikad med färg från en dansande pensel.

Och så har man den där för evigt och den talar för sig självt.
Men insisterar inte på att berätta. Kanske är just det det fina ?