jag minns hur allting tycktes vara
innan jag visste varför himlen var blå
och bara såg den.
som en riktigt detaljerad beskrivning
av sockervadd i håret.
och det enda man kunde få
ut av den beskrivningen var en längtan efter att
suga på sitt eget hår.

och jag kände den. himlen alltså
som en varm hand i nacken med nyvakna fingertoppar
eller vänta, som en fluffig blå vindil genom tröjan
som klappade en på magen, tyckte den var söt
hur som helst. speciellt när den var full med
havreflarn och mådde lite illa.

himlen var blå och väldigt väldigt
lätt och luktade nästan lite tusch.

jag hade en dröm en gång som jag bestämde mig för att följa.
då var det vinter och snö och stela bräckliga vantar.
drömmen lämnade inga fotspår efter sig.
och när jag sprungit ett tag och vänt mig om, så var mina egna fotspår översnöade så jag hittade inte hem igen.
jag är fortfarande kvar där. mitt i ingenstans.
gräver i i stenhård mark efter en vår som dött och runnit ur mig för länge sen. den blommar någon annanstans. någonstans där
havreflarnen är många och där ingen är rädd för att himlen
ska riva dem om de blottar sin hud.

killekill över revbenen, liksom.
ett leende.
tack.

det var bara det jag ville.