jag körde min vita bil, på den vita snön,
med de vita vallarna längs vägen

talandes i telefon

och jag nötte ditt namn,
jag skrattade åt dig,
för att jag inte vågar visa,
hur djupt in i mitt hjärta du fastnat

och jag har ändå ett stort behov att tala om dig


Jag skrattade åt ditt namn,
åt ditt hår,
åt saker du sagt i förbifarten,

som jag lagt på minnet
och analyserat om och om igen


och jag tappade kontrollen över min bil,
den tumlade runt runt i sidled och
jag skrattade fortfarande åt ditt hår,
jag talade fortfarande i telefon,
och tänkte att det inte var så farligt


att bilen spann på sitt åttonde varv,
runt sin egen axel i den vita snön


den stannar ändå snart


och bilen lyfte över vallen,
och dörrarna slog upp,
och jag föll ut i den kalla, vita snön,
och jag sa till Evelina i telefonen, att
jag måste sluta prata nu,

jag ramlade just ur bilen


och min vita bil hade träffat en stubbe,
fören var intryckt och trasig

och jag blev trött över hur svårt det skulle bli
att få ned den på vägen igen.
det känndes onödigt

jag ringde min pappa,
som inte svarade

och jag funderade på att ringa dig,
för jag vet att du skulle veta
vad man gör med en bil som hoppat av vägen
och fortsatt in i en stubbe

det skulle också låta naturligt,
du skulle inte undra varför jag egentligen ringde,
och jag ville ringa dig
jag ville att du skulle vara här,
men

jag reder mig alltid själv och
jag ringde telefonbanken istället
och frågade hur mycket jag hade kvar,
av pengar på mitt kort

och jag betalade en man
med mina sista pengar

för att bogsera min stackars bil