Del 2. Familjen Petterssons ofrivilliga barnlöshet.

*

En tragedi som länge kastat sin skugga över familjen Pettersson, var dess barnlöshet. Ett öde som de delade med sina närmast grannar i söder, familjen Ernst och Hildegard Herrmann på Häringe. Herrmanns kom ursprungligen ifrån Bayern i Tyskland, där de tidigare ägt ett större ölbryggeri. Det hade varit ett framgångsrikt och välrenommerat företag, men efter att ha tröttnat på jäktet och stressen, hade de sålt hela anläggningen till en av sina konkurrenter och köpt godset Häringe en bit från Nyköping. Där tänkte de leva ett stillsamt, tillbakadraget liv och njuta av naturen. Omställningen från att vara en stressad direktör inom ölbranschen, till det stilla livet på en svensk lantgård, hade emellertid varit för omstörtande för Ernst, som fick problem liknande abstinensbesvär. Han saknade den dagliga stressen, och kunde inte förlika sig med tanken på att gå sysslolös dagarna i ända. Hildegard, som märkte hans rastlöshet hade då föreslagit att han skulle skaffa sig en hobby. Ett råd han tagit ad notam. Redan dagen efter hade han kontaktat några vänner, och tre dagar senare var hans nya hobby ett faktum. En hobby som tyvärr inte alls blev den avkoppling som var tänkt. Farmen gick nämligen alltför bra, och det som endast varit tänkt som ett tidsfördriv, kom i stället att utvecklas till en heltidssysselsättning. Allt eftersom arbetet med farmen ökade, ökade också stressen. När han så började känna av samma press över hjärtat som fått honom att han avvecklat ölindustrin, beslöt han sig helt radikalt för att sälja farmen till första hugade spekulant, och därefter välja den betydligt lugnare sysselsättningen trädgårdsskötsel. Ett beslut som speciellt kom att glädja hustrun, eftersom hon själv hade blommor och rosor som hobby. Hon hade också, efter ha blivit medveten om makens återgång i jäkt och stress, sedan en tid tjatat på honom att göra sig av med strutsarna, eftersom de tog alltför mycket av deras tid i anspråk.

Efter försäljningen av strutsfarmen kan man säga att familjen Herrmann kom att leva ett lugnt och harmoniskt liv på sitt gods. De njöt av sitt gemensamma intresse i trädgården och hade ofta goda vänner från det forna hemlandet på besök. En av deras första åtgärder efter att ha anlänt till Sverige var att åka runt och presentera sig för grannarna. Hos Kalábert och Edit hade de genast blivit inbjudna på kaffe, och där hade deras gemensamma ofrivilliga barnlöshet kommit på tal. Ett ämne som också vid senare tillfällen ofta blev föremål för diskussion. Men till skillnad från Pettersons hade dock makarna Herrmann funnit sig i sitt öde och accepterat den obehagliga sanningen. En sanning som däremot Edit och Kalábert hade svårt att förlika sig med. De hade nämligen, ända sedan giftermålet endast haft en enda tanke i huvudet. Att skaffa barn. Och de tänkte sannerligen inte ge upp utan strid. Men nu gällde det att passa på så länge Edit var i sin fertila ålder. Lyckades de inte på det ena sättet, så ämnade de försöka med något annat. Och nog hade de försökt . . . Men tyvärr alltid med samma negativa resultat.

Först hade de konsulterat ortens provinsialläkare, vilken förklarat sig inte ha den kompetens som erfordrades. Besvikna och förtvivlade hade de då i sin desperation i stället vänt sig till traktens kloka gummor och gubbar i förhoppning att dessa om möjligt skulle kunna hjälpa där provinsialläkaren så skändligen misslyckats. Och visst hade de fått hjälp med råd . . . Underliga och olika råd från olika personer. Råd som de efter viss tvekan ändå provat på.

Efter dessa råd hade de därför älskat på de mest udda tider och i de besynnerligaste ställningar. De hade intalats att äta de märkligaste örter från växtriket, och vissa saker från djurriket, vilka "de kloke" påstod skulle kunna befrämja barnalstrandet. Men tyvärr visade sig dessa råd inte ge avsett resultat. Den enda påvisbara effekten av samtliga dessa kurer var, att de ömsom drabbats av diarré, och ömsom av förstoppning.

I sin förtvivlan hade de till slut, trots sin totala brist på religiositet, inte sett någon annan utväg än att vända sig till kyrkoherden, pastor Frisen, för att söka hjälp. Kanske kunde han, som förmodades ha goda kontakter med de högre makterna, lägga ett gott ord för dem och på något sätt beveka den som å Herrens vägnar styrde över människornas fortplantning. Efter fattat beslut hade de iklätt sig den bästa "söndagsstassen", selat för märren Olga och satt kursen mot prästgården.

Pastor Frisen, som just vid tillfället för deras konsultation, suttit inne på kontoret och ondgjort sig över samhällsmedborgarnas bristande religiositet och kyrksamhet samt den i sammanhanget så miserabla kollekten, uppfattade uppdykandet av paret Pettersson som den gudasända chans han väntat på. Om han nu bara skötte sina kort väl, skulle här finnas ett gyllene tillfälle, till att inte blott öka besöksstatistiken med två personer, utan också få in några extra kronor i kollekt.

Tvärt emot sitt vanliga burdusa och översittande uppträdande, tog han därför emot dem på det mest välkomnande och servila sätt han var mäktig. Han till och med reste sig upp, vilket med tanke på hans ofantliga kroppshydda, var en prestation i sig. Bugande och leende bjöd han dem att sitta, och först när de båda makarna hämtat sig någorlunda från choken, kunde de börja berätta. I början hade de svårt att formulera sina problem. Det var som om pastor Frisens ändrade attityd tagit orden ur deras munnar. De som varit beredda på samma översittarfasoner som vanligt från den ökände pastorn, blev totalt bringade ur fattningen av detta kordiala bemötande från hans sida. Osäkra på vad som låg bakom detta nya förhållningssätt hos pastor Frisen, började de trevande turas om att redogöra för sin olycka. Hur de försökt och försökt utan resultat, och nu visste de inte längre vad de skulle ta sig till. Kanske kunde "Hans Högvördighet Pastor Frisen" hjälpa dem. Kalábert harklade sig och förklarade ödmjukt:

- Jà, ô no sô så vesste ve ingen annan utväj än ô sele för Olga, ô åke hit ner te pastorn.

De förklarade vidare att de visserligen inte kunde skryta med att vara speciellt flitiga kyrkobesökare, men de trodde ju på Gud och . . .

Pastor Frisen avbröt dem med en högljud harkling. Han hade tidigare under parets berättelse suttit bekvämt tillbakalutad i kontorsstolen med knäppta händer och blicken riktad mot taket . . . just som om han hela tiden tyst hade diskuterat deras problem med Den Allsmäktige. högre makter. Han rätade nu upp sig. Med händerna fortfarande knäppta såsom i bön, vände han sig mot dem och lyfte upp en hand till tecken på tystnad. Men ännu var han tyst. Han sa inget. Satt bara en stund och såg än på Edit och än på Kalábert. Så harklade han sig på nytt, för att därefter med himmelskt skimmer i blicken och en extra kyrklig darr på stämman svara:

- Mina kära vänner, hm ja, det är sannerligen icke att förvåna sig över . . . Hrm, det torde nog varda så, att hm . . . vår Allsmäktige i det här fallet hmm . . . i all sin vishet . . . hrm genom denna er oförmåga att avla barn . . . velat visa er, att han . . . hrmm . . . att han nog skulle önska se er båda såsom mera frekventa besökare i Hans hrmm Herrens hus alltså, och där hmm .... och där ta del av hans gudomliga budskap. Hmm Det är ju han som . . . hrmm . . . och blott han, den store och Allsmäktige, som är i stånd och har förmågan att hjälpa i stunder som denna . . . Hrmm en situation som i . . . hrm . . . i en sådan situation där mannens säd hrm . . . så att säga inte orkar fram att befrukta ägget inuti Olga. Så, enligt min bestämda uppfattning beror allenast ert barnlösa äktenskap på att ni icke visat Honom den respekt som Honom tillkommer hrm . . . Därför hrmm . . . vore det nog en gudibehaglig gärning om ni skulle vilja besöka Herrens hus och hrm . . . därstädes då också bidraga till kyrkan mission och hjälpinsatser genom att hrm . . . skänka en något sånär rekorderligt penninggåva till kollekten . . . hrm . . . medan ni givetvis samtidigt sända upp era böner. Gören så, mina kära vänner, och I skolen också få se att Herren i sin Gudomliga nåd kommer att höra edra böner, så att hrm . . . hrm, så att Olga inom en snar framtid vill komma att befinna sig i ett välsignat hrm . . . tillstånd. Hrm . . .

Utan att ha fattat ett dyft av vad pastor Frisen mässat om, bockade och tackade det stackars paret för utläggningen och tog farväl.

Kalábert, som på grund av sin dövhet endast uppfattat ett entonigt stigande och fallande mummel från pastorn, vände sig frågande till Edit så fort de kommit utanför dörren. Men där var inget svar att få. Edit hade totalt tappat koncepten efter att pastorn blandat in Olga i sin utläggning. Hans ord hade slagit ner som en bomb i hennes hjärna, och fått det att snurra runt i hjärnvindlingarna till den grad att hon missat allt annat vad den gode pastorn orerat om. Frågorna ekade i hennes arma skalle: "Va i fridens namn hade han sagt om Olga? ? . . . Deras märr??? . . . Och vad hade han sagt om Kaláberts säd? ? ? . . . Vad i herrans namn kunde han ha menat? ? ?"

Hon hade blivit så besatt av den horribla och skrämmande tanken, att pastorn skulle ha manat hennes make till sodomi, att hon skakad och uppbragt böjde sig fram mot Kaláberts vänstra öra, vilket var hans minst dåliga, och stönade:

- Herregud hörde du? Hörde du va han sa ôm Olga? Ô jä begriber då rakt ente va vår märr skulle ha mä vår barnlöshed ô gära . . . Uj, uj, uj, ô så påsto han att din säd ente órkar fram te hennes ägg. . . . Kunne han verkligen ha menna att du . . . att du skulle .... Nää, dä ä ju syndit. . . Ô han sôm ä präst ô allting . . . Nähä va ä han för sorts präst egentlien?

- Va sa du att han sa? Skulle jä gäre Olga me föl . . . Nä ve skulle aldri ha åkt hit. Han ved ju ente hôlles en bär se åt en gáng. Den stackarn skulle nock sjôl behöve ha ett rektit fruntemmer. De där svártrockane ä all bra knepi, dä ä de.

Kalábert tog tömmarna och missmodiga klev de upp i vagnen. Så klatschade han på märren och ropade:

- Se så Olga, no åker ve hem!

Därefter vände han sig mot hustrun, skakade på huvudet och sa:

- Ja, dä ä all bra bedrövlet.

Och medan märren sakta började dra iväg med dem mot hemmet, konstaterade han beskt:

- Jàhà du Olga, dä ä all tur att du har sônne kloke husbönnar sôm ente bryr sig ôm präster. För annars vede all hondan va du skulle kunne råge ut för.

*

Men trots att de i själ och hjärta totalt misstrodde pastorn, fick deras desperata längtan efter barn dem ändå att prova på den dennes rekommenderade metod att genom ökad religiositet och kyrklighet försöka blidka de högre makterna.

- Dä kôstar jo inget ô gäre ett försög. Vem ved. Ve kanske kan få'n på sô gôtt humör att han välsignar ôss ô gär att ve kan få en ónge te sist. Va trur du? Ska ve ta ô försöge me ô gå te körká? Ve kan väl i alle fall gå dit en fem, sex gánger?

- Jo, de töcker je nock, för dä där andre sôm ve försökte ôss på . . . Dä där mä ô sätte i ôss en massa konsti örter ô andre sager, dä geck jo ente alls.

Och så hände det, att det stackars paret med ens blev väldigt kyrkliga av sig. De gick så ofta till kyrkan, och lade så frikostigt med kollekt i håven som kyrkvärden sträckte fram, att det började tisslas och tasslas bland de gamla ordinarie besökarna. Men det var som om de hade strött sin religiösa säd på hälleberget. Deras tafatta försök att blidka de högre makterna förblev helt resultatlöst. Det verkade som om deras plötsligt uppkomna religiositet och bön till högre makter om hjälp, efter att tidigare under alla år inte ägnat kyrkan en tanke, av allt att döma inte föll Gud på läppen . . . Eller så hade de råkat be sina böner just när denne höge potentat tog sig en tupplur. För det kära strävsamma paret var och förblev lika barnlöst.

De drog därför till den bittra slutsatsen att de förmodligen inte hade Guds öra. Åtminstone inte vad det gällde barnalstring. Och när de i sex hela veckor fåfängt visat prov på sin nyvunna religiositet, fick Kalábert nog. Frustrerad och besviken vände han sig till Edit och sa:

- Nä no får dä sannerligen väre nock. Dä ä ente lönt. Jä ä säker på att dä enda den där prelaten va ude etter, dä va kollekten. Ô han sôm skulle be för ôss. Hûh, jä betackar mä all för den sortens hjälp.

- Jà, du har nock rätt. Ve får all ge ôpp hôppet ôm a få óngar. Men ve har i alle fall försökt. Dä har ve!

Kalábert nickade:

- Jo, nock har ve försökt allti. Dä ska gudane veda. Dä ä ju nästan sôm jä har sledde ut'en ved jä.

Edit skrattade och la armen om Kalábert.

- Oh, käre Kalábert, du ä allt bra go.

*