längtar till en grönskande dal av liv och lust
utan luft under mina vingar
inte ens en liten vindpust

jag är inte död men förvisad, oälskad och ensam
jag blöder kristaller
det gör ont när de tränger fram

i mörker och kal, grå kyla barfota jag famlar
omringad av vassa stendroppar
håller balansen så jag inte ramlar

jag rör mig inte, spända muskler smärtar bekant
väntar otåligt på vindens kraft
jag lever, det är sant

jag måste hoppa, i hatets limbo svälter jag
värmen lockar, ljuset leder
jag ser början på en ny, bättre dag