Du såg på mig och din blick sa mer än tusen ord,
Jag ville så gärna förstå, men det var något jag inte förtsod.
Du talade till mig på ett språk jag inte visste fanns,
jag sökte svaren överallt men fann dem ingenstans.

Jag samlade bitar av dig i mig och lade ett pussel av oss,
men jag körde fast på himmelen och kunde ej ta mig loss.
Jag försökte att se motivet men allting var blått och hårt,
jag ville bli klar med mitt sagoslott så att det kunde bli vårt.

Så plötsligt förstod jag vad du hade sagt
den där gången för längesen,
hur du hade försökt att förklara
att du var rädd för mer än en vän.
Jag fick svar på en del av gåtan men jag ville inte förstå,
du gick när du borde ha kommit och jag skriker:
VARFÖR DÅ?