En gång var jag i Afrika. Jag menar det riktiga Afrika. En liten by, omgiven av kullar med tropisk växtlighet. Små gulröda hus av termitstackslera som stod tätt, tätt. Matlagning ute eller i kokhus över öppen härd. Får och höns gick ute överallt, barn myllrade omkring. Inga avgränsade tomter mellan husen, inga stängsel. Ingen elström, inget rinnande vatten, inga bilar (enda motorfordonet på fyra hjul var en fallfärdig folkvagnsbuss). Jag bodde där i tre månader. Kokade jams över elden i det lilla kokhuset. Hämtade vatten. Sopade gårdsplanen ren från fårskit på morgonen. Vandrade på djungelstigar till grannbyarna. Dansade till trummor och sång. Satt i ljuset från fotogenlampan och läste eller skrev under de kolsvarta kvällarna.

Jag var en i en grupp av 13 svenskar vilka som en del av en folkhögeskolekurs vistades där, på en inhemsk motsvarighet till folkhögskola. Vi var där för att vara med på skolan, delta i de aktiviteter vi kunde, och få en inblick i levnadsvillkoren i ett u-land. I skolan fanns snickeriverkstad och sömnadsateljé där ungdomar som gått ut den vanliga skolan fick yrkesutbildning. Man sydde på tramp- eller vevmaskiner naturligtvis, och i snickeriet fanns förstås inga eldrivna verktyg. Vi svenskar bodde alla ihop i ett enda rum i ena halvan av ett litet hus. I den andra bodde några elever som hade långt hem, och därför fick bo kvar på skolan. Det var tur att vi hade dem att vägleda oss i de praktiska sysslorna. Ingen av oss klarade till exempel av att få elden att ta sig och brinna så länge att det gick att laga mat över den. Men där i byn tränades man redan som barn i att flytta runt pinnarna i den enkla, så kallade trestensspisen, så det var en enkel sak för våra grannar att underhålla elden.

Det är inte utan att jag är lite stolt över min vistelse i Afrika, och hur vi levde där. Hur många svenskar har levt så pass lång tid utan några som helst bekvämligheter? Hur många av dem som besökt fattiga länder har levt på liknande villkor som befolkningen?

Och ändå. Inte levde vi heller på samma villkor som de infödda. Vart vi än kom stack vi verkligen ut från mängden. På grund av vår hudfärg gick det ju inte att försöka smälta in i omgivningen och se ut som en infödd. Man sticker ut i Afrika som europé. Vare sig man vill eller inte. Dessutom hade vi pengar. Med de inföddas mått var vi mångmiljonärer. Pengar var aldrig något problem för oss. För vad vi ansåg vara en struntsumma kunde vi köpa vadhelst vi ville ha. Inte för att det fanns så mycket i byn, men i närmaste stad, dit vi ibland åkte på lördagarna i den fallfärdiga folkvagnsbussen på serpentinvägar, sjutton kilometer som tog en timme, kunde man till och med gå på en hyfsad restaurang och käka pepparstek och pommes frites, när längtan efter mat man var van med blev för stark. Och längtan blev för stark ibland. Att vi hade pengar gjorde också att vi inte behövde vara rädda att inte kunna betala för sjukhusvård och mediciner när några i gruppen blev sjuka. Att uppleva ett afrikanskt sjukhus inifrån var en upplevelse man inte glömmer. Men allt slutade väl i alla fall. För många andra kunde deras liv hänga på om de eller deras anhöriga hade nog med pengar för att betala vård och mediciner.

Men trots att jag inte fullt ut delade de inföddas livsvillkor är jag ändå glad över de erfarenheter jag gjorde. Tre månader är ingen lång tid. Och det var länge sedan nu. Men det är tillräckligt för att minnas och kunna göra jämförelser. Min tid i Afrika gav mig inte bara inblick i livsvillkoren i ett u-land. Det gav mig också perspektiv på livet vi lever här i ett välståndsland som Sverige. Och Afrika har för alltid en plats i mitt hjärta.