På många sätt - och trots iögonenfallande skillnader i vissa fall - påminde livsstil och mentalitet i den afrikanska byn en hel del om hur det var i Sverige förr i tiden. Samhället var auktoritärt och hierarkiskt styrt. Skolan är ett exempel. Men det är inte många decennier sedan det var likadant i Sverige. I toppen fanns rektorn, under honom fanns lärarna och längst ner på skalan fanns eleverna. Aga var naturligtvis tillåtet.

I byfolkhögskolan vi bodde på, och vars arbete vi deltog i, var eleverna i allmänhet mellan 15 och 20 år och hade avslutat den ordinarie skolan, men lärarna hade ändå rätt att aga dem. Det fanns utbildning i sömnad (bara flickor förstås) och snickeri (bara pojkar förstås) samt en liten smedja som bara hade ett par elever, och träsnideri, också bara med ett par elever. (Senare startade också en vävutbildning, men det var efter vår tid där.) Jag vet inte hur ofta aga verkligen förekom i snickeriverkstaden, smedjan och träsnideriet, men jag vet att det förekom inte alltför sällan i syateljén. Sylärarinnan - Madame som hon kallades allmänt (eller av oss svenskar mera respektlöst "symadamen") - måste ha varit ovanligt hetlevrad, för de i våra ögon lugna och timida eleverna fick ibland utstå örfilar från henne. Själv råkade jag alltid befinna mig utanför syateljén när det hände, men jag hörde upprörda kommentarer från mina svenska kamrater varje gång det hade hänt. 

Under min tid i syateljén (vi fick alternera i grupper mellan de olika utbildningarna) sattes vi svenskar till att brodera rader med olika stygn på en tygbit. Förstygn, efterstygn, stjälkstygn, kedjesöm och så vidare. Det kändes som att gå på syslöjden i tredje klass igen! För mig, som avskydde syslöjd redan då, var det inte roligare nu. Symadamen måste förresten ha hyst ett lite sadistiskt drag - inte nog med att hon örfilade upp sina elever, hon märkte direkt att jag inte gillade sömnaden, så hon tvingade mig att göra om och göra om stygnen innan de äntligen dög. När man hade sytt en rad lämnade man in lappen till henne, och efter ett tag kom det fram en syelev och viskade: "Madame dit que c'est pas bon" (Madame säger att det inte är bra). Och eftersom Madames ord var lag var det bara att bita ihop och fortsätta sy.

Och jag minns en gång, när vi alla, elever och svenskar, skulle hjälpa till att köra tegelstenar till bygget av det nya elevhemmet. Madame var där med rektorn och övervakade det hela. Inte tal om att hon (eller rektorn för den delen) skulle hugga in och göra ett handtag. I stället stod hon och skrattade och hade roligt åt oss klena svenskar som pustade och svettades, ovana vid tungt arbete och stark hetta.

Ja Madame var en remarkabel kvinna. Högrest och vacker, med tjusiga kläder. Man hade en känsla av att hon var förnämare än de andra kvinnorna i byn. En gång gjorde vi svenskar en resa genom landet i buss, och hon och snickarläraren var också med. Jag vet inte hur hon bar sig åt, men hon lyckades hela tiden hålla sig oklanderligt ren och proper i sina ljusa, ömtåliga kläder, medan vi svenskar blev svettiga och smutsiga av hettan och vägdammet.

Vi svenskar var alltså i de olika verkstäderna och deltog också i de andra lektionerna och aktiviteterna på skolan. Och vi var ju inte några experter på vare sig sömnad, snickeri, smide eller träsnideri, så vi fick hjälpa till och ge handräckning där det behövdes. Annars är det ju vanligt att när svenskar reser till ett så kallat utvecklingsland är det som experter av något slag, som ska lära invånarna i landet någonting. Men vi kom dit som "vanliga människor" som skulle delta så gott det gick i verksamheten, och få en inblick i livsvillkoren. På det sättet stod vi nog lägre i rang än många andra vita människor gör i Afrika. För det är ju tyvärr så att bara det faktum att man är vit gör att man skiljer ut sig från mängden och får en viss status bara på grund av sin hudfärg. Som vit förknippas man också med rikedom, och trots att vi inte var särskilt välbärgade med svenska mått mätt så var vi det om man jämför med afrikanerna. Men som sagt, i hierarkin i byn och i skolan var vi nog svårplacerade. Vi togs emot som kungligheter på statsbesök när vi anlände till byn, folk stod i klungor längs vägen och vinkade och ropade, och bychefen och de andra höjdarna i trakten kom och höll tal och önskade oss välkomna. Och vi gick på officiella bybesök i de andra byarna och blev mottagna som VIP-gäster, hälsade på hos bychefen och blev förplägade och ibland underhållna med sång och musik.

Men ibland blev vi utskrattade som okunniga klåpare. Och i en del avseenden var vi för all del det också, så det kunde vi bjuda på. Vi kunde inte ens sköta elden i spisen, den bara slocknade för oss, så det måste vi få hjälp med. Och själva matlagningen fick vi också hjälp med i början. Ovana var vi med tungt arbete i hetta, som jag har berättat om. Vi var med och jobbade i skolkooperativet som fanns, det var arbete på fälten, att skaffa mat åt fåren och sopa rent i fårhuset, och annat arbete som vi måste få instruktioner i. Och jag minns alfabetiseringslektionerna. Det var så att skolan ordnade lektioner i att lära eleverna läsa och skriva på deras eget språk, något som de inte hade fått lära sig i den ordinarie skolan! Eftersom Togo har varit en fransk koloni var det bara undervisning i och på franska i skolan. I och för sig kunde det ju vara praktiskt eftersom det finns många olika folkgrupper och språk i landet. Men det är klart att det är bra att kunna läsa ochskriva sitt modersmål, så alfabetiseringslektionerna var lovvärda. I den del av landet jag var i var det två folkgrupper med var sitt språk som var dominerande: Ewe (som av tradition bor i södra Togo) och Kabyéer (som har kommit inflyttande norrifrån) så det var lektioner i båda språken. Vi fick en lärobok i Ewe och lärde oss några ord på det språket av andra elever och på alfabetiseringslektionerna. Läraren brukade skriva meningar på svarta tavlan som eleverna skulle läsa efter i kör. Och så fick de gå fram en och en och läsa högt. Det var mycket populärt att låta oss gå fram och säga meningen högt. Munterheten var stor bland eleverna när de hörde våra stapplande försök. Själv gjorde det mig ingenting att gå fram och läsa, den underhållningen bjöd jag på.

Vi besökte också byskolan, som var en primärskola, och en sekundärskola i en grannby, för äldre elever. Skolan i vår by var mycket enkel, hade inga väggar, bara pålar med vasstak på (Se bilder i min utställning.) Det fanns två skolhus, ett för de yngre ("lågstadium") och ett för de äldre ("mellanstadium"). Sekundärskolan ("högstadiet") var däremot ett riktigt hus, av betong, om än väldigt enkelt inrett. Vi fick delta i en mattelektion där vi fick lära oss om primtal, minns jag.

Enligt officiella siffror börjar de flesta barn i Togo i skolan. Å andra sidan går de flesta inte särskilt många år där. Primärskolan, som är obligatorisk, är sex år. Det är långt ifrån alla som börjar i sekundärskola. Byfolkhögskolan spelade en viktig roll som komplement till den ordinarie skolan och för att ge unga människor yrkeskunskaper som de förhoppningsvis kan få inkomster av.