Han berättade aldrig
hur han älskade
att i alla fall ha ett namn
på någon att sakna
hur hon var ett halmstrå
i en sedan länge utbränd lada
längs en väg som blivit öde
när all trafik lagts om till nya

Hon gav honom sitt namn
och sa

Döp tomrummet
mellan dina armar
efter mig

Nämn det när du saknar
närvaron

Jag kan ge liv
åt kudden i din famn
låta mina andetag
susa i dina öron
genom natten

Hans till synes utslocknade glöd
flammade fort upp
brann hett av nytt hopp

Men han såg aldrig
att hon i det finstilta
antytt att erbjudandet
var starkt tidsbegränsat
han kunde bara bevittna
hur hon svävade bort
lika fort som hon kommit
långt utom räckhåll
bortom punkten utan återvändo

Han kunde bara sitta kvar
fjättrad vid tyngden
av allt han aldrig fick säga
tyngden
av allt hon sagt
som för alltid skulle förbli ogjort
oupplevt

Och när hon en gång berört hans fjärilsvingar
kunde han aldrig flyga mer