Jag står utanför varje dörr. Men ingen hör mina tysta viskningar.
Jag är död, jag har redan varit död. Jag tänker dö igen.


Jag är åtta år nu, precis som då. När det händer, slutar du växa.
Mina lockar blev svarta, allt för att nudda ditt eldiga hår.
Jag behöver inget bröd, inget vatten heller.
Ibland skrämmer jag er,
mest för att barnen och ugglorna inte har en aning om vad det är.
Men när flöjten spelar en oktav högre, dansar ni med mig.
Även ifall min skugga inte förblir mer än en vit fläck.
Så rör jag din kind.
För en dag, slutar du också vara blind.

Men solen stannar, värmen förblir. Kroppen som väntar, kommer i sinom tid.
Jag är död, jag har varit död och jag kommer att dö.