Ironins långa fingrar,
smeker ödet, som alltid verkar upprepa sig,
som ler lite genant åt allt vad hängivenhet står för.
Vi andades i en tillgiven symbios, tillbringade en kort evighet i den relation-
som ett barn skall ha med sin moder.

Tillgivenhet, i den fasta punkt som modersroller kräver,
vägledning i orkaners ögon, ankare när livet verkar glida ifrån en.
dammet som skapade den stora explosionen är det som gjorde mig allergisk.
Jag kan inte andas, eller jag kunde inte. Luften saknade syre, drömmarna saknade fantasi
och paletten tappade sin färg.
Vart tog den vägen?

Penseln saknar skaft, och färgen har torkat- men skissen på motivet är kvar, mamma.
Kom tillbaka, för vi behöver dina ord, din varma famn och dina ömtåliga tankar.