Den enda trygga punkt jag har att alltid återvända till
Är mig själv
Och jag har aldrig varit särskilt stabil
Jag valde att tacka nej till anti-depressivt
Inte bara för att min hjärna skulle få bevara så mycket klarhet som möjligt
Jag vet och visste att det skulle bli ett helvete att ta sig ur
Jag skulle nog klara det, men saknaden av konstgjord lycka skulle ta kål på mig
Då låter jag hellre bli att känna över huvud taget
Och går in i samma tomrum som alltid
Men inte ens där kan jag vila
Dom säger att jag är starkare nu
Men egentligen så vet jag inte
Vad det betyder
Jag är lika livrädd som alltid
Att ta livet av mig
Av samma obesvarad dödsångest
Som levt i mig i alla år
Och fått mig att leva,
Att skriva, att känna
Jag har inte valt min roll
Men måste ändå leva upp till den
Men det är bara konstgjord kärlek ni ger tillbaka
Och då låter jag hellre bli att känna efter
Är bara så innerligt trött på att ingen någonsin vill kännas vid mig
Och jag är bara så innerligt trött på alla masker ni sätter på mig.