vinden rusar genom samvetet
solen lyser med sin frånvaro
färger och former förblir statiska
all världens vackra illusioner förblir
som småsten och vattendroppar

vackra ingenting
möten med sömniga ögon
dess sinne exploderar i glömska
fritt från medelmåtta
vinden viner varsamt... våldsamt

fåglarna lystrar till ett innersta i gungning
inga ljud existerar i ett fruset nu
tegelstensfästningen ger vika
vinden och betongen i ständig kamp
dominansen är av himlens blåa
inget annat får plats

se småsten som del av en helhet
gröna blad och det som förr var färggrannt
sol, vattendroppe och asfaltshämd
inga fotspår syns på betongmark
snart är sommaren över
sedan kommer den igen
och igen
och igen

/