Tre lösa knackningar
ett halvhjärtat knarrande utanför
dörren, en tafflig fras av en trött
auktoritet
~I lagens namn, öppna din dörr...
Elden i öppna spisen spratt till med
en ljudlig knall och veden halkade
på sned där den låg,
röd, svart, flammande lugn
tankarna for ett varv, jag reste mig
trött ur min djupa vila för att låta
mannen utanför göra avlåt på sitt
ärendes börda
Kylan knarrade i fönstren, istapparna
hängde som genomskinliga svärd
från taket
några så långa att de nådde drivorna
av snö på marken
dörren for upp med kraft då den frusit
sig kärv i decembernattens torra köld
mannen utanför störtade på ändan
ner i den yrande snön
han såg mer ut som ett spöke där han
låg, grå som en skugga, skyggande
ljuset som vällde ut från värmen i mitt
hem
Det var först när han rest sig jag såg
den, lien
där låg den, svart som en stormfälld
gren i den gnistrande snön
allt han fick ur sig var en uppgiven suck
när våra blickar mötts, hans ögon var
ihåliga, tomma
ändå på något vis fulla av uttryck
så fulla av detta uttryck, de facto, att
orden han kommit för att säga gjorde
sig överflödiga
Jag tog på mig min hatt, söndagsrock
och skor
under tystnad promenerade vi bort genom
natten, armkrok som ett gammalt par
på väg mot ingenstans