Funderingar utifrån en krönika av Urban Kristianson i NA den 4 december 2009.

Personer över 65 år är sällsynt förekommande figurer i medierna, särskilt i TV, läser jag.
I en nyligen gjord kartläggning (Lars Andersson i boken "Ålderism") framgår att endast fyra procent av dem som förekommer i TV är över 65 år, och på bästa sändningstid sjunker siffran till två procent. Allra mest osynliga var kvinnliga pensionärer. Medan däremot en femtedel av landets befolkning är över 65 år.

Det är tankeväckande.
Jag undrar vad det beror på, om personer över 65 år, och särskilt kvinnorna, är mer blygsamma och tillbakadragna? Kanske gör vi oss inte så bra i teve. Man kanske vill slippa se oss? I varje fall på bästa sändningstid.
Det är nog tyvärr sant att åldern tenderar att göra oss osynliga, inte bara i teve.
Samtidigt som det läggs fram förslag om flytande pensionsålder, upp till 75 år. Den osynliga, grå arbetskraftsreserven som väntar i farstun, i finanskrisens Sverige. När pensionsbromsen slår till.
Då är det förstås en fördel om vi är osynliga.

Jag tänker inte låta mig osynliggöras.