Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dödens Port

Jag låg ensam på ett dammigt stengolv
Jag kunde tydlit se porten
Hela min kropp värkte
Minnen av eoners lidande väcktes
Smärtan var nästintill outhärdlig
Så skönt det hade varit att slippa lida
En fjäder var det enda som hade behövts
För att föra mig vidare
Jag kunde inte ens röra mig själv
Men det fanns ingen i närheten som jag kunde se
Som kunde avsluta mitt lidande av ren barmhärighet
Tydligen var jag inte klar denna gången heller
Fågel Fenix glödde långt inombords
feberns och pulsen var hög
värmen började stiga igen
Jag hade fått ännu en chans att göra nya livsval




Fri vers av lifeforce1
Läst 657 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-01-07 17:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lifeforce1
lifeforce1