Det låg en människa i min tambur.
Länge låg hon där.
Som en trasa.
Istället för att hjälpa mig med disken eller städa.

Till en början frågade hon mig saker,
men då hon insåg att jag inte lyssnade
så tystnade hon.

En nagel i mitt öga då hon istället försökte slita tag i mina fötter
i takt med att jag började trampa på henne istället för över henne.

Tills hon en dag var död.
Befriande tänkte jag till en början.
Men hon låg ju för i helvete kvar där i min tambur
och ruttnade.

Så jag ville fly. Hemifrån och bort.
Det blev inte roligt att komma hem
eftersom hennes stank genomsyrade varenda tanke.

och inte hjälpte hon till med disken heller.
Den blev stående. Jag blev stående.
Handfallen.

Tills jag en dag bestämde mig för att flytta på den där jävla människan
som bestämt sig för att invadera min hall och bosätta sig i mitt liv.

Då upptäckte jag till min förvåning hur lätt hon var att lyfta.
Lika lätt som att slänga den där påsen skräp i sopnedkastet.
Den där som blivit ståendes och stinkandes lite för länge på hallmattan.

Inte svårare än så.
Och lättnaden efteråt där hon försvann ner i röret.
Befrielsen då jag stängde igen luckan.
Med en beslutsam smäll och en knyck på nacken.