Hur urdumt är det inte att i vårt våta klimat känna en sådan dragning till bilar utan pålitliga tak? Men ändå. Man är skapt att tycka att de är fantastiskt sköna att titta på. Och intalar sig att de är sköna att åka i. Den goda runtomsikten kan ju sällan utnyttjas mht trafiksäkerheten. Hur är man skapt egentligen? Efter mitt senaste äventyr i detta fack drar det ihop sig igen. 6 år efter en lyckad försäljning. Man ska inte tro att man lär sig av misstagen. Jag vill glida omkring i vackra sydeuropeiska städer och titta, titta. För att verkligen kunna insupa miljöer och stämningar behövs ju en cab. - Det kommer dock aldrig att bli av.

Förra gången halverade jag problemet. Dvs tog all skiten efter fullbordat faktum. Men nu ska jag göra annorlunda: Man sitter ju en hel del vid datorn. Hustrun undrar vad man gör och tittar till mig då och då. Och då ska man ha en bild från en lämplig annons på blocket minimerad, men tar upp den en sekund så hon ”av misstag” ska se vad man drömmer om. Det är, så att säga, agnet. Så småningom kommer fisken: ”Kan du följa med mig och titta på en ny handväska? Jag kan ju inte resa till Stockholm med en sommarväska. I oktober!” Visst, jag kommer med som smakråd om du hänger med till ett konditori i Gottskär. De ska ha fantastiska bakverk. Att konditorn också har en BMW Cab som är till salu vet hon inte ännu. Hon ska vara förvånad att ett konditoribesök är ett villkor för att jag hänger med som smakråd till NK. Man måste skapa lite förvirring ibland för att kunna presentera baktanken. Och tågordningen är viktig. Först konditoriet, sedan NK och handväskan. Ungefär vid Kungsbacka meddelas ”ett tillkommande skäl” för resan. Indigon ville hon ju faktiskt åka med efter någon dag. ”Visst titta du, och provkör.” (Hon tänkte nog på handväskan).

Kaffet smakade utmärkt. Bakelsen likaså. Nu var det dags för bilen. Guldmetallic, svart cab. 8600 mil. 18 tums hjul (urdumt) Svart skinn. Och så ljudet från en rak 6:a. Elcaben fälls ner med ett antal sofistikerade surr och knäppningar. In i bilen då! ”Nä, jag står här och är ”pant” så säljaren inte ska behöva oroa sig för att du rymmer.”

Jag tar en kort tur. Visst njuter man. Den är hur förförisk som helst. Så står hon och ler ikapp med säljaren när man kommer tillbaka. ”Visst, den är jättefin. Jag funderar på det här, så får vi se.” Hustrun tiger. När vi åkt kommer det. ”Du ska väl inte köpa den där???” Vadå: ”så får vi se..” Nää, jag sonderar bara lite. Hon frågar inte varför. En halv seger. Men mer ska till. Man måste markera att köpsuget är starkt utan att säga det. Och sonderar gör man ju inte utan anledning.

På NK är det exakt samma formulering som gäller: ”Du ska väl inte köpa den där???” Osv. När hon känner att maken gjort bort henne i väskavdelningen är dagen s a s förstörd. Men inte värre än att klädavdelningarna attraherar. ”Har ni någon trevlig kofta?” Det provas en kofta. Så tillfrågas man om sin inställning: ”Ärvde inte du en kofta av din mamma?” Det blev ingen kofta heller.

Det är viktigt att markera lagom likgiltighet. Ungefär som motsvarar att hon inte ens ville åka med en liten tur. Andrahandsvärdet på både koftor och handväskor är rena katastrofen jämfört med dito för en höstköpt cab. Så det så.
Rond 1 var nog en svag poängseger. Svårt att vara säker på seger…
Strategin är dock något oklar. Assistans från barnen? Kan det vara något?

Fortsättning följer. Men när? Det lär dröja, för det blev en Volvo V70 -05 (kombi) i stället.