En gång i tiden var våra kroppar våra nakna unga kroppar. Jag sitter och läser Tjechov i en underbar körsbärsallé, men tanken skenar lätt iväg med den söta, ljumma brisen. Flow with the go, som Royler Gracie sa, guru nummer ett inom brasiliansk jujutsu. Komplex och dödligt vacker. Slutgiltigt. Med ett rått och brutalt hjärta försöker man hålla sig ren. Spotta inte sanningsserum på polisernas pistoler, försök att ha det kul, men på ett tråkigt sätt.

Jag Plockar upp boken och går och sätter mig i skuggan av ett träd, solen står i zenit och det är alldeles varmt. Rysk humor är rolig, robust, Freud var tokig; en äcklig jävel. Men det är inte någon vidare bra idé att tänka, det är då jag brukar tänka att jag kommer att sitta stilla och går det illa så går det illa. Nu skall jag minnas. Efter en stund spelas bilderna upp av sig själva och då känns det som man inte finns, det är en väldigt behaglig känsla.

Jag kan relatera till hur det känns att vara ett störande surrande ljud under en narkosdröm, där ett bi jagas, i den vakna världen är biet sågen i kraniet, för jag har drömt att jag drömde den drömmen.