Sången lät han sedan hugga in i ett klippblock
vänt mot norr, ut mot havet där saltvattnet för
alla tider framom skulle stänka över orden som
tillsammans vävde hans musik

en musik sprungen ur sprickan i ett hjärta

havets dånande tårar svalkade symbolernas
väv under dagar och nätter, sköljdes av regn
för att sedan dunsta för solens värme

men stenen förblev kall och ordens djup vittrade
långsamt under elementens oupphörliga våld

sprickan i hans hjärta slipades rund

klippan smalt för oceanens bedövande rytm
till ett pulver av skimrande sand för att spridas
över skapelsens alla håll, upp längs de stränder
av vilka världens alla kanter består