Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
http://www.youtube.com/watch?v=NxTNsc3U53c


Spindeltråd

Det var där
i ett mörker
en avbruten spindeltråd av ett liv
tunga dialoger i natten
när hjärnorna väger på sin gräns
där vår existens ifrågasatts
tillvaron hånats

Det var där jag njöt och led

Det var där jag fyllde mig av saknad och tårar över att än en gång blivit kvar sen ännu en tagit steget. Jag försöker ständigt hitta den sista pusselbiten av förståelse över den eviga meningen med vår tillvaro. Jag vill höra rösten hos den som är på väg. Jag vill höra om hjärtslagen som blivit störande, andningen som blivit fel.

Jag fann
och hon gav mig bitar jag aldrig reflekterat
hon rensade mina grumlade ögon
hon gav mening åt en kärlek som egentligen var omöjlig
innan hon försvann

Jag är dum dum dum, och denna värld är hård hård hård
Jag sitter åter i ett mörker med en avbruten spindeltråd i min hand

Natt efter natt satt jag på en skolbänk och fick veta om den mening vi aldrig mött, om det liv vi alltid velat se och om vad som är kvar när drömmarna släckts. Hon kallade mig dum och spann mönster av tankar runt min kudde.
innan hon försvann

Hon var den enda som levde
ville hela världen som skulle bli hennes död

Men jag är så dum dum dum, och denna värld är så hård hård hård
Jag sitter åter i ett mörker med en avbruten spindeltråd i min hand

Kalla mig pervers, kalla mig makaber, men jag vill bara finna de sista pusselbitarna för det liv jag ännu inte levt. Jag vill känna orden bakom djupet, hitta känslorna som måste renas inför livets sista tugga. Hon gav mig ännu en innan hon försvann i ett ljudlöst klick

Jo, jag är så dum, och denna värld så fruktansvärt hård
Den beskrivs bäst i ett mörker med en avbruten spindeltråd i hand

 




Fri vers av Ulf Popeno
Läst 334 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2009-08-10 11:14



Bookmark and Share


  Saga-Sofia
Ju mindre jag tänker och försöker förstå.
Ju mindre jag försöker hitta andra frälsare som ska leverera sanningen på min egen livsgåta.
Ju mindre jag analyserar min egen existens.

Desto lättare är det att existera.

Det har blivit min sanning och strävan. Att sträva efter att inte tänka och analysera så mycket. Att leva i det enkla och skapa rutiner för det - äta, sova, motionera, komma nära, umgås, vara, jobba, uppleva i lagom dos, allt det där som tillsammans blir ett sunt livselixir.

Det är inte särskilt sexigt. Inte särskilt dramatiskt. I detta tillstånd kan jag varken identifiera mig som makaber eller pervers eller utvald eller magisk. Ibland är det ganska lagomt och tråkigt. Men det går. Det funkar och för framåt utan att göra ont.

Smärtan är beroende av att vi knarkar på känslomässiga höjder, på upplevelsen av allt eller inget. Att njuta och lida (som du skriver) är starka upplevelser. Betydligt starkare än att "bara vara". Det är en konst att inse att vi själva ofta skapar våra draman för att få kliva in i det känslotillstånd vi tror att vi behöver - för att vara sedda, för att det är det enda vi känner igen, för att känna att vi finns överhuvudtaget osv.

Och oj, vad man lever i dessa draman. Oj, vad det känns. Oj, vad det ligger nära att tro att det är det här som är meningen med meningen. Men människor som jagar drama är ofta även människor som idealiserar och drömmer om människor som ska komma med trådar och spinna det nät vi drömmer om att falla i.

Idealiseringen av någon annan faller alltid till slut ner i det svarta hålet. En relation som spricker. Ett hål av tomhet. Känslan av död. Det gör fruktansvärt ont.

Men när man står där har man ett val. Man kan faktiskt välja bort de situationer och människor som ger smärta. Käre ufpop, välj dig själv!

Förlåt min långa kommentar som antagligen inte säger nånting :-), men du triggade igång fingrarna.
2009-08-10
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Popeno
Ulf Popeno