Jag vandrar i en tjock dimma
med orosmoln som jagar mig om natten
Mina blå ögon är som bortspolade i havet
jag ser inte längre klart
Någon har glömt att vika upp persiennerna

En ständig längtan efter någon du inte är
men som du kunde ha blivit
En längtan efter någon jag kunde ha varit

Min kropp är som mosaik
jag är i tusen bitar men enkel
att pussla ihop till ett vackert mönster
då behöver ingen undra över min krackelerade fasad

I lugnet finns stormen
och i mitt hjärta är det kaos
Jag älskar dig så mycket att det gör ont
samtidigt har du sårat mig så mycket
att mina armar har krympt ännu lite till
Snart når jag inte runt dig längre