Jag satt i klassrummet när Ichigo kom in. Hon satte sig bredvid mig, fast hon sa inte hej som hon brukade göra.
- Hej, sa jag till henne istället.
- Mmh… Sa hon utan att bry sig.
- Vad är det?
- Inget…
- Okej…?
- Bry dig inte!
- Okej!
Vi sa inget mer på lektionen. Efter lektionen gick jag till henne kompisar, men de vek undan från mig.
Hon kan ju inte bara gå omkring och ljuga, bara sådär! Hon har inte ens varit i Japan. Hon kan bara japanska bara för att hon ska kunna imponera på oss… Hon är ju trots allt vampyr! Att hon ens kan gå i skolan. Hon dödar ju säkert minst femtio personen!
Jag försökte att mörda dem med blicken, men de brydde sig inte.
Jag gick fram till en av tjejerna och ryckte tag i hennes ryggsäck.
- Muckar du gräl? Väste jag .
- Varför jag skulle jag göra det? Din loser! Sa hon.
Jag gav henne en riktig käftsmäll, sedan släppte jag henne och gick där ifrån. Joakim stod där och hade sett allt ihop. Jag bara tittade på mig som om jag var en mörade. Jag mörade honom med blicken sedan jag gick vidare. Jag hörde hur tjejen hade börjat att gråta och att alla andra tjejerna satt omkring och tröstade henne. De satt och snackade skit om mig, bakom ryggen på mig. Men vad spelar det för roll? Nästa dag viskade alla när jag gick förbi i korridoren. Jag brydde mig inte så där jätte mycket. Tjejen hade upp svullet ansikte och började gråta när hon såg mig. Alla tröstade mig och sedan hörde jag hur alla viskade ännu mer. Joakim såg mig och vände ryggen åt mig.
Det är slut… Hörde jag honom tänka. Jag orkade inte bry mig. Jag vände mig om och sedan gick jag hem. Nästa dag trodde ingen att jag skulle komma till skolan, men jag kom ändå. Jag tittade på alla, medan de viskade ännu häftigare. Vissa hade till och med spridigt ett ryckte över att jag var varulv och så, men om jag var det så skulle jag ha dödat de alla ihop!
Jag gjorde ut hela matteboken, bara för att vara distraherad på mattelektionen. Ichigo satt så långt ifrån mig som möjligt. Jag bedde om en ny mattebok och sedan gjorde jag ut den också. När jag kom fram och bedde om en tredje mattebok trodde matteläraren att det var något fel på mig men jag sa bara att jag var okej. Efter alla tråkiga lektioner gick jag hem. Men jag stötte på ett killgäng som verkade vilja mig illa.
- Vad vill ni? Fräste jag åt dem.
- Kom med oss, sa dem och började tycka i mina kläder.
- Aldrig, sa jag medan jag slet mig loss ur deras grepp.
- Jo, sa en av killarna som stank alkohol.
Jag väste åt dem och sedan slog jag dem på samma sett som den lilla tjejen i sjuan. Jag sprang därifrån innan polisen hann komma och ta mig.
En dag senare såg jag samma killgäng med två par poliser.
- Du måste behandlas om du är så våldsam, sa en av poliserna.
- Nej, fräste jag åt dem. Jag tänker inte gå på nått jävla behandlingshem!
- Vad heter du? Frågade den andra.
- Ninni.
- Ninni…?
- Ninni Andersson.
- Nummer till dina föräldrar.
Jag sa att jag inte kunde det, men jag rabblade upp Ninnis nya hemnummer. De sa att jag kunde gå och sedan gick jag hem.
Ninni ringde mig. Hon grät, eller hade gråtit. Hennes mamma hade skällt ut henne över att hon hade slått en tjej i sjuan och ett gäng killar, men det hade hon givetvis inte gjort! Det var mitt fel alltihop. Vad skulle jag göra för att slippa allt det här skitet? Jag orkade inte med det här något mycket längre. Mina vänner hade svikit mig.
Jag lade mig på sängen och suckade. Jag tittade upp i taket och sedan somnade jag. Jag drömde att jag sprang i en korridor. Någon hade fångat mig och skrikit åt mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag försökte att rycka mig ifrån hans grepp. Sen så föll jag ner i en sandlåda med kvicksand i. Jag sjönk allt mer och mer. Jag såg mina som kallade vänner stod och skratta skadeglatt åt mig, över att jag sjönk ner i kvicksanden. Jag landade på någonting hårt. Sedan vaknade jag. Jag tittade ut genom fönstret och önskade att jag bara kunde försvinna. Jag tittade på stjärnorna och såg dem blinka åt mig. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är. Den gamla barnsången började att nynna på. Jag började plötsligt förstå… Förstå vad? Det visste inte jag heller.
Nästa dag gick jag inte till skolan. Inte nästa dag där efter. Jag bedde mamma att sjukanmäla mig. Jag låg bara i rummet utan att äta eller dricka. Jag kunde inte dricka eller äta. Jag var som fastvuxen i sängen. Jag låg i samma ställning varje dag. Jag låg som en spik mitt på sängen. På nätterna tittade jag på stjärnorna och började nynna när Blinka lilla stjärna. Jag önskade att jag kunde förstå vad de försökte säga mig. Varje dag låg jag och sov. Jag låtsades att sova när mamma kom i rummet för att se hur jag mådde. Hon ställde en bricka med dagens frukost, lunch och middag. Men jag åt inte. Jag hade börjat att få anorexia. Jag började att bli orolig för mig själv. Jag orkade inte att prata med varken Kimz, Em eller Emi-Lee. Jag låg bara och tänkte. Jag visste inte vad jag tänkte om. Jag hade blivit avslöjad av någon… Vem det visste jag inte. Efter en vecka, utan mat, vatten eller att ens röra på mig kom någon och ringde på dörren. Mamma hade varit hemma en vecka från jobbet bara för att jag skulle få ha det bra. Hon öppnade dörren.
- Vem är du? Frågade hon oroligt.
- Jag är Cecilia Mao, jag vill inte Jenniefer något illa. Jag vill bara veta hur hon mår.
- Ja, ja… Sa mamma osäkert. Kom in då.
Jag hörde hur hon gick upp för trappen och sedan öppnade hon dörren till mitt rum. Det var kvavt i rummet, det kände jag först nu. Jag låtsades att sova.
- Försök inte att sova, Jennie… Sa hon utan en ton i rösten. Jag vet att du inte sover. Varför kommer du inte till skolan? Varför ligger du bara här?
Hon gick och öppnade fönstret så att den kyliga höstluften kom in i rummet. Hon stängde dörren och satte sig på min konstor stol.
- Jag vet inte varför jag kommer till skolan. Jag vill väl bara att alla ska tro att jag är borta igen. Jag kan ju vara borta i fyra år igen!
- Nej, sa Cecilia medan hon skakade på huvudet. Nej, det ska du inte! Om du inte kommer till skolan nästa vecka kommer jag och dödar dig… Och jag menar allvar! Det är ingen konst för mig.
- Okej, okej… sa jag med en hest röst. Jag kommer väl nästa vecka! Jag kan fortfarande slåss! Men kom du och döda mig… Det spelar mig ingen roll. Mitt liv är ändå förstörd!
Den natten satt jag och tittade mot stjärnorna. Jag förstod äntligen vad det var de ville säga mig.
Du är inte ensam. Ditt liv är förstört men du kan laga det igen. Glöm alla bekymmer. Skolan är inte hela världen. Vampyr… eller halvvampyr, det spelar ingen roll. Du är fortfarande samma person. Du behöver inga vänner. Du har ju Kimz och Company. De kommer mycket snart att bli mer än bara vänner.
Jag förstod inte vad de menade med det. Men det kommer nog… eller?
En vecka efter att Cecilia hade varit hos mig och pratat gick jag till skolan. Magrare än någonsin. Ingen kände igen mig. Mina kindben syntes, knogarna syntes på mina händer. Jag var som döden själv. Alla flämtade till när de såg mig. Mina stora blå ögon hade blivit uttryckslösa och gråa. Mitt hår hände framför mina ögon. Mina läppar var lila. Mina bleka hy var blekare än någonsin. När jag gick till mitt skåp och öppnade det hörde jag några röster.
- Det där skåpet tillhör den slampan Jenniefer.
- Om ni inte visste det, sa jag utan att visa några uttryck alls, vände jag mig om och tittade på dem. Så är det jag.
De skrattade skadeglatt åt mig. Jag tittade efter dem när de gick skrattade genom korridoren. Jag flämtade när ja såg killen i kiosken komma gående i korridoren. Jag flämtade. De slutade att skratta. Han tittade bara på dem och sedan gick han mot slutet mot korridoren. Han var mycket längre än alla andra. Alla tjejerna flämtade när de såg honom, när han hade gått förbi dem började de viska upphetsat.
- Du måste komma tillbaka, sa han när han hade kommit fram till mig.
Jag hörde hur alla viskade om mig.
- Varför? Frågade jag och satte huvudet på sned. Jag mår alldeles utmärkt här.
- Det verkar inte som det, sa han. Du håller ju på att magra sönder. Om du kommet dit så kanske du inte behöver allt det här bekymren.
- Men jag mår bara bra! Protesterade jag. Jag mår bra, ser du väl! Jag kan klara mig själv. Jag behöver inte att äta. Jag kan lika gärna magra sönder!
- Nej, sa han och tog mina händer. Jag ryckte till när jag kände hur varm han var. Du måste här ifrån. Du ser ju! Du har ställt tillräkligt med bekymmer.
- Okej, sa jag och kramade hans hand.
Han tog min hand och sedan gick vi igenom korridoren. Jag såg hur Joakim tittade ledset på mig. Jag gav honom en lapp det stod:
Jag ser ut som jag ser ut just nu. Du kanske inte älskar mig längre, men jag älskar dig fortfarande! // Jenniefer
Han tittade på mig, jag tittade bakåt och vinkade åt honom. Han tittade på mig oförståligt. Jag gjorde en handrörelse som bara jag kunde. Han flämtade och plötsligt förstod vem jag var. Jag tittade bakåt igen och såg honom vinka tillbaka. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. När vi hade kommit ut ur skolan gick vi hem till mig. Jag packade mina saker. Jag cyklade till mamma på kontoret. När jag gick förbi alla andra som jobbade flämtade , som alla gjorde, över mitt utseende.
- Mamma, jag måste åka, sa jag.
- Redan?! Kved mamma.
- Ja, jag har redan gjort tillräkligt med bekymmer här. Jag kommer och hälsar på då och då.
- Okej… Snyftade mamma.
Jag kramade henne och sa att jag älskade henne. Jag åkta till pappa och sa samma sak. Han sa samma som mamma. När vi gick till den nerlagda klädaffären och sedan var i grottan packade jag upp mina saker och sedan sprang jag ut för att jaga.