Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Om jag visste del 8

Jag suckade. Ångan av min suck virvlade iväg. Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte på av de hade sagt åt mig tidigare
Du är inte ensam. Ditt liv är förstört men du kan laga det igen. Glöm alla bekymmer. Skolan är inte hela världen. Vampyr… eller halvvampyr, det spelar ingen roll. Du är fortfarande samma person. Du behöver inga vänner. Du har ju Kimz och Company. De kommer mycket snart att bli mer än bara vänner.
Jag kunde inte fatta vad de menade med ’’ mer är bara vänner’’. Dem kanske syftade på Exander, som låg där inne och snarkade. Jag lade mig ner i det fuktiga gräset och kände hur utmattningen hade börjat att komma. Jag orkade inte att gå in, så jag bara låg där. Mitt på en äng. Bredvid en bäck som gled förbi stillsamt. Stjärnorna och blinkade på himlen och fullmånen som lyste på mig. Jag andades in den svala nattluften. Jag hörde en gren knäckas. Jag orkade inte bry mig, så jag blundade och väntade på att De skulle komma och fånga mig. Men det hände ingenting. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Plötsligt såg jag en rödgul flammig stor komet komma rakt mot mig. Jag tittade skräckslaget. Det var en mycket stor. Jag hoppade upp och sprang in. Jag visste att vi inte skulle hinna komma undan den. Trycket när den landade skulle vara… hur stor det ville jag inte tänka på.
- Exander! Skrek jag. Du måste vakna! Det är en komet mot oss, den är hur stor som helst formodlingen kommer vi inte att komma undan!
- Vad skriker du om? Snäste han när han väl hade kommit ut ur sängen.
Jag tog tag knuffade ut honom ur dörren så att kunde se kometen som var på väg mot jorden.
- Helvete! Skrek han när han sprang in och satte på sig sina byxor. Han packade lite mat i all hast.
- Vad ska vi göra?! Skrek jag åt honom. Jag kände hur tårarna började att rinna ner för min kinder.
- Alla måste ha åkt iväg, ut i rymden, sa Exander. Kometens area när den har slagit ner här är alldeles för stor, så det måste åkt iväg för att överleva!
- Men vi kan ju inte stanna kvar här! Skrek jag.
Han sa ingenting utan tog mig och lyfte upp mig.
- Men du kan ju inte bära mig! Pep jag.
- Jo det kan jag, sa han.
- Kommer vi att hinna att komma undan den? Pep jag.
- Förmodningen inte, sa han utan en ton i rösten. Han visa inga känslor.
Jag blundade och sedan kände jag vinden i håret. Jag öppnade ögonen. Jag kände någonting hårigt under mig. Jag tittade ner. Jag såg en grå päls. Jag klamrande mig fast, jag orkade inte bry mig om han var varg eller inte. Jag ville bara här ifrån.
Vi kommer att dö! Vi kommer att dö!
Vi bryr oss inte. Vi är redan ute. Ni kommer att dö, men inte vi. Du gör bara en massa problem!
Jag grät.
Efter en timme efter att vara på den pälsiga ryggen kände jag hur det vart kallt och fuktigt. Jag öppnade ögonen och såg bara två gula ögon.
- Hur är det?
- Vart är vi?
- Vi är i en grotta under marken, ungefär…
Jag hann inte höra något mer innan det hördes ett stort dån. Jag höll för öronen men det hjälpte inte. Marken skakade, häftigt. Det vart mycket varmt och sedan hörde jag att stenar började rulla neråt. Någon tog mig och vi sprang ännu längre ner. Efter allt detta, jag visste inte hur lång tid det hade tagit, så var det slut.
- Kan vi gå upp nu? Undrade jag.
- Ja, men var försiktig.
Jag klättrade uppåt, men det tog slut efter några meter.
- Vi är fast! Kved jag.
- Hur hårt packat är det?
- Eeh… ganska hårt. Efter som jag inte vet hur långt det är, så är det ganska långt vi måste gräva.
- Okej, men du… eller vi måste inte få någon panik. Vi måste fortsätta nedåt. Du måste koncentrera dig på att känna om det känns att det kommer luft någon stans.
Jag fortsatte nedåt. Sedan utan förvarning gick det uppåt. Jag gick uppåt och sedan började jag känna frisk luft. Jag började att nästan springa. Det var soluppgången. Jag var glad över att jag fick känna luften, men synen jag möttes av vart jag inte så särskilt glad över.
Maken var svart, inga träd, inga bäckar som flöt omkring, ingen grön skog, inga fåglar sjöng. Bara svart platt mark så långt man kunde se. I horisonten såg man en ganska stor prick.
- Tror du att vi kan gå och titta? Undrade jag.
- Nja, jag vet inte, svarade Exander. Det känns inte säkert.
Jag började att gå åt handra hållet än från kometen. Marken var varmt. Det kändes som om att skorna jag hade på mig höll på att brännas sönder. Jag tittade under skorna, men då var det bara svart aska. Jag började att gråta.
- Hur är det? Frågade han.
- Men allt! Snyftade jag. Allt! Den här skogen, naturen som har kämpat för att överleva är borta! jag bara inte fatta att den är borta!
- Men det kommer att ordna sig, tröstade han mig och lade en arm runt mig.
- Nej! Skrek och knuffade bort armen runt mig. Det kommer inte att ordna sig! Det kommer att ta flera hundra år innan det här är tillbaka! Jag har växt upp här! Och jag har alltid älskat den här skogen, men nu är allting borta! Ängen, alla hus, alla människor, allt!
Exander bara tittade på mig. Mina ord ekade. Det hade aldrig, aldrig varit så här tyst i hela mitt liv. Hela livet hade varit någonting som hördes. När jag försökte att sova var det alltid någonting lät. En bil, mamma eller pappa som snarkade, när jag var ute, en bil, en fågel, blåsten. Det var alltid någonting som lät. Nu var det kanske bara jag och Exander kvar på jorden. Livet här i Sverige hade dött ut. Att gå till Norge eller Finland var alldeles för långt att gå. Jag gick inte tappa hoppet nu, inte nu när allt hopp var nästan slut. Mina tårar. De kom från mig. Jag som gav upp hoppet.
- Vi kan ju gå till Norge eller Finland, sa Exander.
- Det är för långt, sa jag.
- Jenniefer! Skrek Exander. Nu var det hans tur att vara arg. Du kan inte bara ge upp hoppet! Vi kan gå till Finland eller Norge! Vi har lite mat, men vi får väl fan i mig ta och hitta!
- Men va fan! Skrek jag tillbaka. Jag får väl ge upp hoppet så bäst jag vill! Mitt land är redan förstört! Alla mina vänner är säkert ute i rymden! Någonstans!
- Räknas inte jag som någon vän? Frågade Exander tyst.
- Jo, det är så klart att du är!
Jag började att gå. Jag orkade inte att bråka nu. Jag var hungrig efter den våran lilla upptäcktsfärd i den hemska grottan, eller vad det nu var.
Det fanns inga djur i sikte. Bara svart, blått, vitt och solen som stekte. Det svarta kom från askan av kometen. Blått var himlen vitt var molnen och solen… solen! Jag hade aldrig tänkt på att den kunde steka så som den gjorde nu. Det fanns inget att ta skydd ifrån. Plötsligt blåste det upp. Askan lämnade marken och började dansa i luften. Det vart helt svart.
- Exander! Ropade jag.
Jag kände en varm hand ta i min. Jag såg bara svart. Askan åkte in i ögonen så att jag fick tårar. Det fanns inget att tag skydd av.
- Exander! Skrek jag, vilket jag borde inte ha gjort. Jag gick munnen full med aska.
- Vad är det? Skrek han tillbaka.
- Vad ska vi göra?!
- Vi vår väl ta och vänta tills det har lugnat ner sig!
När han sa det lugnade det ner sig. Vi hade såg tillslut varandra. Jag började att skratta åt honom och han började skratta åt mig. Båda var kolsvarta av all aska. Vi fortsatte att gå. Vi verkade inte att komma någonstans. Det var bara svart mark överallt. Vi småpratade när vi gick. Annars så hörde man bara knarranden av våra skor. Dagen gick och mycket snart var det mörkt. Man såg inte mycket. Jag hade inte sovit på hela natten så jag lade mig på marken och somnade. Jag vaknade av att vinden ven. Jag kände att jag flyttades. Jag gled längst med marken. Det hade blåst upp igen. Det var helt svart. Jag kunde inte se vart jag var. Jag kunde inte se Exander. Jag lyftes upp i luften av vinden och mycket snart var jag några meter ifrån marken. Jag hade ingen aning om vart jag var. Jag blundade. Jag hörde och kände att vinden avtog och snart landade jag på marken och sedan som ett moln av aska och lade sig på mig. Jag satte mig upp och tittade efter Exander. När molnet hade lagt sig såg jag någonting ligga långt borta.
- Exander! Skrek jag och sprang mot honom. Askan rykte om mig när jag sprang mot honom.
- Vad händer? Undrade han.
- Har du inte märkt någonting?! Sa jag och stirrade på honom.
- Vad händer?
- Här har jag flugit upp i luften medan du har sovit!
- Har du blåst upp igen?
- Ja! Det var värre än förra gången. Jag blåste ju bort! Det kändes som om att jag var i en orkan!
- Men du måste ju hålla dig på marken!
- Men jag försöker ju!
Jag drog i honom och sedan började vi gå. Jag tänkte på hur det kändes att vara i vinden. Det var både härligt men jag var fortfarande rädd. Jag kändes inte riktigt utvilad efter morgonens äventyr. Solen stekte idag, igen. Den här dagen började jag at svettas. Jag orkade inte mer så jag satte mig ner och vilade.
- Hur är det? Frågade Exander.
- Bara bra, sa jag. Det är bara det att jag inte fick sova klart inatt.
- Men sov nu då.
- Nej, det vill jag. Inte när solen är uppe.
Efter en kvart var jag uppe på benen igen. Tillslut hade var det kväll och jag kunde äntligen somna.
- Gå mot öster.
- Varför?
- Då kommer du till ditt mål.
- Vilket är mitt mål?
- Det vet du nog.
- Men…
- Du vet vad du vill.
- Men…
- Du vet vad du vill.
Jag vaknade med ett ryck. Du vet vad du vill, du vet vad du vill. Orden ekade i mitt huvud. Jag funderade på vad drömmen kunde betyda. Jag hade sett någon person långt bort från mig på askan. Hon hade långt vitt hår, en vit klänning. Henens skor var också vita, det konstiga var… hon vart inte smutsig. Sedan mindes jag inte mer.
Jag väckte Exander och sa att jag ville fortsätta att gå. Han hade gäspat till svar och sedan hade han börjat att gå.
- Det är ju fortfarande natt, gäspade han.
- Jag vet… men jag ändå fortsätta, sa jag.
Vi gick mot norr.
- Nej! Ropade jag efter honom.
- Vad är det nu då? Frågade han trött.
- Vi ska mot öster, sa jag och pekade mot öster.
- Är du säker?
- Ja!
- Men är du helt säker?!
- Ja!
- Jaha…
Dagarna gick med ingenting hände. Askan var fortfarande på marken. Det blåste upp ofta. Exander fick hålla i mig för så att jag inte skulle blåsa iväg. Jag var upp i luften medan Exander fortsatte att gå. Vi började smälta in i omgivningen. Veckorna susade förbi utan att någonting hade hänt.
- Vänta! Sa jag och stannade.
- Vad är det? Frågade Exander som vände sig som inte hände med att jag stannade så plötsligt.
- Känner du inte?
- Känner vad?
- Lukten… doften...stanken.
- Nej, vad är det för stank?
- Vet inte.
Vi fortsatte att gå. Efter några minuter såg vi ett jätte moln på väg mot oss. Storm molnet färdades mycket snabbt på himlen och snart var den över oss. Den skyddade oss mot solen. Jag kände att stanken vart bara värre och värre.
- Jag kan inte gå längre! Kved jag.
- Varför inte? Frågade Exander.
Jag ramlade ihop på marken. Det gjorde så ont i magen. Jag kunde inte resa mig upp. Exander bar mig utan att säga någonting. Stanken vart bara värre och värre. Snart flämtade Exander till och släppte mig.
- Aj, fräste jag. Vad släppte du mig för?
Exanders ansikte var ihop skrynklat. Det ryckte och snart blev det ett stort moln om honom. Han hade förvandlats till en varg. Han smög fram åt. Jag tvingade mig själv att gå. Jag ställde mig upp.
- Men vad i helvete! Viskade jag.
Där, framför mig, låg ett enormt, rött, rykande, med svarta prickar på. Berget hade två stycken enorma stora gula vassa saker på det minde berget. Sedan en rad med gula vassa saker på mitten av det stora berget. Jag såg Exander smyga, som varg, mot det stora berget.
- Exander! Nej! Gå inte dit! Skrek jag.
Jag såg hur han stelnade till och sedan började berget röra på mig. Jag stelnade till jag själv. Sedan såg jag att det inte var något berg. Det var någon slags monster av något slag. Verken i magen kom tillbaka men jag var för skräck slagen för att röra mig. Monstret verkade inte ha upptäckt varken mig eller Exander. Den ställde sig på två ben. Den var enorm, verkligen enorm. Den hade två stycken ben och hade klor till fötter. Huvudet var hoptryckt så det såg ut som ett tryne på en gris. Den hade tre klor som ’’händer’’, en svans med en knöl längst ut på. Den slog med svansen i marken tre gånger så det vart ett jätte moln av aska. Då tog Exander chansen. Han vände sig om sprang mot mig. Han högg tag i min vänstra arm och sedan slängde upp mig på sin rygg. Han bet mig i armen. Jag klamrade mig fast på hans rygg.. Exander sprang in askmolnet och sedan kände jag att jag slog i marken. Askan hade snart lagt sig ner. Jag kunde se monstret men den kunde inte se mig. Svansen var bara några meter ifrån mig. Tio meter bort såg jag Exander ligga. Han hade ramlat på kanten till gropen som monstret hade gjort. Jag kände eftervinden från svansen. Sedan svängde från höger till vänster. Jag såg hur den lyfte på svansen igen. Den tänkte slå i marken igen.
- Nej, nej, nej! Viskade jag skräckslaget.
Jag spärrade upp ögonen, men innan jag hann blinka hade den slagit i marken igen. Jag flög iväg som om att jag var ett löv i en stark, mycket stark vind. Jag skrek, men det borde jag inte ha gjort. Bland all aska såg jag att monstret vände sig om mot det hållet som jag var åt. Jag landade i marken med en duns. Jag tappade andan. Den kom närmre och närmre. Den jätte klo som en av de två fötterna bara var två meter ifrån mig. Jag tvingade mig själv att ligga stilla och att inte skrika. Den tittade över mig, Exander, den svarta marken och himlen. Sedan gjorde den en snabbt rörelse och sedan vart allting svart.




Fri vers av MakingSignals
Läst 198 gånger
Publicerad 2009-12-22 22:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

MakingSignals
MakingSignals