Berätta för mig vännen min,
om hur vinterns spöke förföljt dig under sommaren.
Berätta för mig som redan vet,
om hur han nekat och förvägrat dig friden,
om hur du äntligen slet dig loss när han ströp för hårt.
Där är också du,
en bit bort med de andra,
obekymmrad och glömsk och han vill inte att du ska få vara så.
Han ber dig minnas tiden när ni var som ett,
när ni äktades i dimbankarna ute på allmänningen.
Din kropp som genast svarade på hans kalla omfamning,
varför lämnade du honom?
Han visar dig bilder av honom lidandes,
ber dig minnas.
-Kom tillbaks till mig, snälla du. Vinterns spöken passar dåligt in i sommaridyllen. Har du verkligen simmat upp till ytan för att aldrig mer dyka ner, är du då för alltid borta från mitt klara vatten? Du, som var min själ.
Vet då att jag inte väntar på dig om du skulle falla ner igen,
nästa gång väntar bara tomhet!

Du har inte hört den gamles rop,
du är för upptagen med ditt levande.
Om än bara i ett ögonblick,
som förångas i morgondaggen,
flyr ett gammalt minne från den sjuka själens tid
upp igenom märgbenet och lämnar kroppen i sidorna
för att aldrig mer återvända.