vagnen herren guldhjulens glans
kusken blott en dissonans av dåets
existerande ej samtida resa

tömmarna löst över länd

smekande

tvekande steg upp på stag utfällt
i en lätt överlastad phaeton vars
riktning okänd lämnades därhän

sömmarna föst över länd

lekande

och steget fullbordades ej

efter dimman lagt sig steg kärret
över liljorna gråtande sig ur sitt gift
och himlarna mörknade omkring

där glömdes inga minnen gömdes
inga sinnens öppningar där
tömdes de skålar dagg samlade

från dagar ur gamla böcker

och drömmarna hörs viska än om
tvekande steg tagna där invid
och ej ännu tagna för alla de

korslagda lansar
för alla de hyllors mil av minnen
vi klättrade och stagorna

radade för hand för att aldrig ligga

där vagnen lämnade spår