Altaret sitter döden på min vänstra sida och kramar mitt bröst
jag vänder och vrider på mig i min sömnlösa sömn

nattens maror jagar mig ut i ett drömland där hela min familj
är samlade alla är tillsammans ingen är utstött

drömmar kan te sig som mardrömmar när man vaknar och inser
hur ensam man är i våran så kallade värld

jag kan inte gråta ensam fast det trycker och spänner svider bränner
som het eld känsla av total ensamhet övergivenhet slår mig rakt i mitt
vackra anlete

mitt liv är som en grå trist långfilm som aldrig tycks ta slut smärta åter
smärta tankarna är fyllda av en sorg som är för stor att att se eller förstå
det gör ont att leva

kroppen värk er dag och natt jag vill inte leva under såna omständigheter
längre jag orkar inte att inte ha nått att leva för

min själ är som lungsot som dödar kroppen och själen mitt liv är sorg åter
sorg vad har jag gjort som ska behöva bli övergiven av alla jag älskar ?

hur ska jag orka vara uppe dessa timmar när dagen vart natt och sängen
min tillflykt orka leva jag orkar inte leva

ångesten äter mig
sorgen kväver mig
tårarna dränker mig

jag flyter inte
jag är i ett
bottenlöst
hav utan
nån horisont