kanske kunde jag stå upp

utan att du höll om min midja när jag böjer mig

framåt och bortåt och genom mörker-hålet

där varma blixtlås kan forma om mitt inre

och sedan hör jag kraset från vasen, under

din fot står skärvorna raka och glittrar, vatten

glaset i min hand faller till golvet, kanske kunde jag

plocka ihop bitarna och bygga en ny vas av det

glaset som inte är ett glas längre, inte är

någonting, för

vildrosens klagan över vinterlandskapet

som breder ut sig över vårt land där

täcket ligger över vårt gräs och aldrig igen

ska en näktergal sjunga, klaga över dagens gång

mot väster