Är det när man börjar höra i syne, som man borde börja oroa sig?
Inte för vad man hör, i sig, men för den (under)medvetna önskan som orsakar det.

Är det när sömnen inte känns viktig längre, som man borde börja oroa sig?
Inte för avsaknaden av sömn, i sig, men för leken som är farlig, mest för den som leker den.

Är det när tanken blir centrerad kring en punkt, som man borde börja oroa sig?
Inte för tanken i sig, men för det man inte tänker.