Tumör..

Har aldrig ens tänkt på ordet innan. Att jag, lilla jag, skulle kunna få en hjärntumör.

Sanslöst ibland hur livet vänder och ger en käftsmäll.

Att sen råga på allt, finna kärleken. En kärlek som vet om allt om denna trasdocka och fortfarande vill dela käftsmällen som livet gett.

Det är svårt att förstå. Jag känner ingen skillnad. När hände detta?

Hur?
När?
Varför?

Kommer jag att dö?
- Nej klart att du inte gör!

Men möjligheten finns.

- Bara ett litet ingrepp och sen så...borta!
Men jag kanske blir lam på hela vänster sida. Det är smällar man får ta.


Jag känner ingen ordning i denna text. Jag känner ingen ordning i livet.

Jag har kärlek, men ingen ordning.

Jag är stammis på sjukhuset nu. Inte bara på grund av min tumör utan också för alla andra fel jag har.

Konstigt att Han vill vara kvar. Min kärlek, min stabilitet.

Men inget av de felen kan mäta sig med en tumör.
Hur hanterar man detta? Vetat sen juni men först nu kan jag skriva det i ord.

I osammanhängande ord.