I en saga bortom hyperverkligheten
i vilande skogar, mellan gulnande blad
de tystnande andetag i den döende stillheten
i ruinerna av vår avskildhets regnvåta stad

Hon är en kristallstod i ett landskap av smolk
det enda unikum du kan finna ibland
de korrupta själar som krälar i det solk
som flyter kring hennes fötter i nodernas gränsland

Och hon fimpar sin cigarett under klackar av sten
och talar med stavelser mjuka som sång
hennes ögon speglar sommarnattens sken
och det gyllene hårets böljande chiffong

Hur kunde du bottna i de ändlösa hav
och hur kunde du stå emot stormarnas slag
hur kunde du möta alla jordens krav
utan hennes tröstande andetag?

I slaget med verkligheten, visualiserar du minnen
av hur hon talar mot månen en natt på ett berg
och hur själarnas gemenskap fyllde era sinnen
när era läppstiftskladdiga fimpar och glas delar färg

*

Hur levde du, flicka, innan Elins toner hördes?
Innan hennes distade röst sjöng dina öron till tröst?
När mänsklighetens korsett av de andra snördes
hårdare kring ditt flämtande bröst.


Du sjöng dina sånger ensam, solitär;
utan den kristallstod som nu fyller i
alla toner du saknar, din symfoni totalitär;
av cyanblå ögon och läppstiftsläppars amnesti.