vaknar med

ord i huvudet det är
ingen idé att

försöka sova vidare då

du

har nästlat dig in i porerna
i min hud i

hjärnans vindlingar

det är
intressant

att se hur min
kropp

reagerar
på minnet av

ditt leende,
darrningarna efteråt

och armarna runtom


det här är
inte orden jag skrev

de orden

snubblade ur mig, det är
ganska mycket

snubblande nu

men jag har
inget emot det jag tror
att
livet

vill mig väl
och om du
hände mig nu så

är det vad det känns som

pirrande, vackert, längtande

och något frustrerande (jag syftar förstås på

avståndet i tid och
rum och livssituation som

måhända kan tyckas kort för andra men som
känns som en brinnande
evighet

just nu)

jag skrev:


försöker sova förnimmer
doften av din hud
precis under örat under håret
ned mot axeln

mina läppars mjuka mot
den lenaste huden där

gömmer

ansiktet i kudden
för att

kväva

längtan

men sträcker
händerna

i drömmarna i minnet

för att hitta maghuden,
den mjuka kurvan

om man följer
höftens skarpa

linje
och glider

inåt
nedåt

den lenaste ytan

bildas en grop
mellan dig
och det som döljer dig

där kan jag
krypa in
och nå

dig


jag kan fortfarande känna
dina armar som
sluter mig till dig

och darrningarna

efteråt det är är
darrningarna

inuti mig

& din tunga

din

tunga


din. tunga.


dina ögon får en särskild form
när det är

det enda

jag ser

och dina fingrar leker
över min rygg

dina fingrar

leker.



någonstans somnar jag
vaknar jag

huden skälver till och
allting

börjar om igen



förnimmer doften

av din hud