Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skammen bränner starkare än junisolen och förgör allt vi varit, och haft



Mina ögon alltför visibla i det brännande solskenet,
dina dolda bakom en skakande hand,
för att inte låta mig se tårarna som ersatt vreden
Labilt tonläge och alla muskler i kramp,

du frågar hur jag kunnat
vrida om kniven,
och jag undrar, jag med.

Skulden i mina ögon bränner hål på alla resonliga tankegångar,
allt jag tänkt säga ersätts med Sanningen
och jag skälver när du vänder ryggen till och lämnar mig
med vetskapen.

Det är fel på mig,
och det är mitt fel att jag lever upp till klyschor
och profetior jag lovat att inte växa i.

Jag vill springa efter dig,
slå mina armar om dig för att förmå dig att slappna av,
älska mig igen,
ge mig det vi hade
och det jag var.

När jag stänger ute det intensiva ljuset
ser jag hur dina blå blickar tinar hela min frusna fysik och gör mig hel,
känner doften av din hud och dina letande händer som har funnit vad de sökt hela livet i mörkret,
men den här juninatten finns inga varma andetag mot min hals.
Nej faktiskt ingenting alls.


Hur snabbt jag än springer,
hur hårt jag än omfamnar dig
skulle du inte älska mig som du gjorde,
du kommer aldrig ge mig det vi hade

och inte heller den jag var.




Fri vers av Gråsparven
Läst 849 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-06-05 01:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gråsparven
Gråsparven