Du vet att jag ritar med kol
för att det går att sudda
i mitt hjärta går jag fortfarande bland min barndoms björkar
jag sjunger den blomstertid nu kommer, ler mot solen.

Jag målar också med olja
det är lätt att måla över
i min ångest är jag fortfarande på ett otvättat lakan
i ett hem av tvingad gemenskap byggt.

Däremot skriver jag alltid med bläck
även det som smälter ut i hjärtat
är åtminstone etsat i mina papper
i mina guldpärmar som lagras i rader i mitt rum.

Mina drömmar försöker jag spara
men dom suddas likt mina steg genom erat liv
hänger i luften ett ögonblick
och försvinner.