Poeten han satt vid en tom, stor, vit lapp
och letade efter en början.
Han sökte ideerna komma ikapp,
men satt alltnog fast i den sörjan.

Vad är det den heter, min egnaste meter?
Var skulle jag kunna den finna?
Så satt han och tänkte, båd länge och väl,
tills sinnet hans började rinna.

Det kom där en tanke, en takt och en ton,
och hjälten blev väckt ur sin dvala.
Bladet snart fylldes av rim och passion,
som om pennan just börjat att tala.

Jag kan ju, han tänkte förnöjsam och glad.
Det är ju så trevligt att skriva.
Han fyllde i snabb takt ett tiotal blad,
och aldrig behövde han riva.

Nu lämnar vi skalden att fortsätta själv
för tänk om han skulle oss höra.
Hand ord nu far fram såsom vatten i älv
och då vill vi ej honom störa