Vågar du,

törs du se den jag är?



Djupdyka i mitt ändlösa inre,

förbi min ständigt vakande blick,

ej avskräckt av mina ständigt varnande andetag,

anspråkslös rytmik som varnar om livets,

det bitterljuva livets,

ände?



Vågar du min kära i ditt högmod gräva,

med dina blottade händer gräva,

i min nyckfulla själs tätaste kvicksand,

i mitt till synes starka hjärtas många, meningslösa sorger?



Vågar du se?



Se, att allt jag är förråder den jag är?

Att allt jag gör förbannar det jag gör?


Att mina livfulla andetag kväver mig idag

igår,

imorgon?



Att mitt hjärta vid varje hjärtslag i sitt fångenskap

befinner sig ännu en obetydlig resa från min död

min frihet,

mitt mål?



Är du lyhörd för ett ungt hjärtas eviga klander,

evigt ljudande gallskrik,

eviga tystnad,

i den allsmäktiga takten av liv?




Ja, må du vara beredd min älskade!


Beredd att se mig i min osynlighet.


Beredd att mödosamt gräva i mina mörkaste vatten.


Beredd att lyssna,


att uppmärksamt lyssna


till tystnaden


i den storm av liv som är min symfoni.




Må du vara beredd!



Beredd min kära att vandra genom min förvirring,


känna min fångenskap,


beröra mina mest oberörbara vrår.




Då kommer du,


du modiga,


att bli varse om min tysta gåta,


min obekväma sanning,


min hemlighet,


en illa dold hemlighet


en som endast min sömn lyckas dölja,


blott mina drömmar ärligen förstå.




För bortom mina skal,


skal jag ej bad om,


skal jag motvilligt burit,


skal som mig har skurit.



Bortom dessa skal kommer du att inse


vad mina morgnar mig ständigt erbjuder,


vad min lilla verklighet i sin storslagna tystnad


lyckas för mig avslöja under det ögonblick då tiden är förrådd


och då sökandet uppstår.




Inte ens du,


med all din kärlek,


kommer att kunna undfly


den enkla sanningen att jag,


trots min oövervinnlighet och prakt


trots min styrka, trots mitt mod,


ja trots allt du vet och håller kärt,


är fruktansvärt och plågsamt



skör.





Skör som den bästa lögnen i sanningens tid.



Som mörkret, en stråle ifrån gryningen.



Som du, i din ensamhet.




Skör.





Skör.








Skör.





Men jag skall inte brista.