Bland människor träder du fram.

Du, min vän.

I ditt sökande gick vi vilse,
i din glädje fanns min tröst.

Och medan våra ihärdiga skuggor vann terräng
njöt vi av livets unga löfte,
det bekymmersfria livet,
livet som det är.

I dina fotspår
blev språnget oansträngt,
viktlös, tidlös
och lekfullheten en drog.

Samma drog
som förledde oss att tro
att banden inte fanns,
glömma att tiden ej stod still,
att nuet obevekligt blir till damm.

Och stormen som följde
i förändringens spår
suddade bort våra orädda fotsteg
mot den oskrivna framtiden
och blåste iväg våra drömmar
till fjärran slumrande land.

Men styrkan i våra steg
var inte avsedda att avta,
förtvina eller förgå.

Oväntat träder du,
likt tiden,
alltid fram.

Du, min vän.